Min man rullstolsbunden och jag vi
gick ofta till en närliggande restaurang...
Där pågick en ombyggnad, men restaurangen
var ändå öppen för matgäster. Det tyckte min
man och jag var bra. Så kort väg att ta oss dit
och maten var god och den kostade inte skjortan....

Männen som renoverade restaurangen de
började att äta i matsalen också. En av
männen satte sig vid vårt bord. Vi små-
pratade så som man gör med främlingar
om lite av varje... Inget speciellt... Mest
vad som stått i tidningen eller sagts på
radio eller visats på TV, så i trivsam sam-
varo rullade dagarna och måltiderna på...

Så en dag sa han, han kunde ju komma upp till
oss och hjälpa till, jag fattade ingenting... Jag
sa bara vi behöver ingen hjälp, men sa han, din
man är ju rullstolsbunden, han kan ju komma
när han har middagsrast och ge oss en
hjälpande hand...

Så fortsatte det sen vid varje måltid. Jag sa
alltid nej... Till alla hembesök han föreslog...

Men när han sa, din man är kanske inte i stånd
till allt... Det fick mig att fatta vad han menat
hela tiden... Jag sa bara min man är i stånd
till allt! Har fortfarande stort anlag till stånd!

Vad talar ni om sa min man till mig? Om vanligt
bondförstånd sa jag... Det är ju så om man har
lärt sig det, det är ju då man borde veta hut...