"Mamma, jag ska åka utomlands" säger hon med tveksam röst. Hon vill ha mitt godkännande hör jag. Jag säger inget alls, bara väntar på en fortsättning.
"Till Paris" säger hon sedan "Jag har egenligen inte råd, men tar med gitarren och ska spela lite på gatorna. Det går att få ihop til det dagliga med det, har jag hört."
Jag suckar djupt och tänker att hon är ju vuxen, hon har säkert tänkt igenom detta och tänker att hon är väl inte så dum att hon åker utan att ha hemresan ordnad.
"Jaha" säger jag." Du kan ju inte begära min åsikt om detta och jag tänker inte gratulera dig till beslutet, men var medveten om att vi inte räddar dig om du inte skulle klara dig."
Hon drar efter andan i telefonen, säger sedan lite för kaxigt "att det ska ni ändå inte behöva!"
Jag meddelar hennes far vad som är på gång och han säger genast vad jag tänkt, bortsett från att han tror att hon inte har hemresan ordnad.

Efter tio veckor ungefär ringer telefonen. En man meddelar på sjungande dialekt att nu kan han inte ha hennes hund längre och han får inte tag i henne. Han ska ändå åt vårt håll om ett par dagar, "så kan ni ta hunden?" Jag tänker mig inte för utan säger att det kan vi visst. "Ett par dagar ska väl gå."
Vi ringer till hennes mobil, som inte svarar. Vi ringer igen, inget svar. Efter två veckor ringer hon, från Svenska Kyrkan. Hon har inte pengar till hemresan, inga pengar till mat, ingen telefon och gitarren har blivit stulen. Pojkvännen har inte heller några pengar och han har blivit av med sitt pass. Dessutom får de inte uppehålla sig i landet längre.
"Ingen vill hjälpa mig!"

"Det gick inte tigga här. Fransmännen är arga och snåla och Paris är väldigt dyrt att leva i och jag trodde det skulle gå att få ihop pengar till hemresan här, så vi har åkt på varsin enkel biljett..."
Jag säger i ganska arga ordalag, vad jag tycker och meddelar att vi har hennes hund hos oss sedan två veckor och att "de får fanimej lifta hem" eller be hans mamma om pengar till hemresan, men det går inte för hon är sjukpensionär "och hans pappa blir så himla arg" och jag ryter att "här är det jag som är fattig och förbannad!"

Hon skriker att jag är rubbad och socialt inkompetent och jag svarar med ett hånflin in i telefonen och säger bara kallt att "vi avlivar din hund om en vecka om du inte kommer och hämtar henne".

Det tar fyra dagar för henne att ta sig hem.  Det har tagit slut med pojkvännen på vägen, så hon kommer ensam. Hunden blir knappt ens glad att se henne, för hon gillar att ha ett vanligt liv med fasta rutiner och hundsäng att sova i.

"Det hade gått fortare om du skickat pengar till biljetter" säger hon, som om allt är mitt fel.
Jag ber henne lämna mitt hem och säger att jag är jättearg och att jag är trött på att ständigt ha en buffert för att försörja henne, för det är snart åtta år sedan hon flyttade hemifrån.

Det tar ett tag, så ringer hon och säger försiktigt "Jag har hittat en gitarr, kan jag få pengar till den av dig?"
"Nej"  ryter jag och får en långsam inandning till svar innan den vanliga ramsan påbörjas "Är du fullständigt socialt inkompetent!  Din egotrippade..."
Jag säger inget, lägger bara gråtande på luren och känner att jag och min plånbok inte orkar mer.