Sommaren kändes evig och barfotafötter som grävt med tårna i sanden, är avlägsna minnen i höstmörkret.

Den blå himlen som aldrig ville ta slut, och den ljumma sommarvinden som smekte bar hud under solen.

Känslan har parkerat sig i minnet, lagt sig som ett litet ulligt varmt garnnystan längs bak i hjärnbarken. Flera meter mjuka varma minnen har rullat ihop sig till en liten boll. Ibland väcks de till liv.Som häromdagen när du hälsade på och vi kramades så att mina kinder blev röda av värmen. Precis så röda som solens strålar hade värmt mig en solig sommardag i juli.

Jag undrar om det är samma värme, som plötsligt dykt upp igen, som för att påminna om att den finns kvar. Det är så jag känner. Sommaren, solen, värmen och sanden mellan tårna finns kvar. Tiden har gått, och hösten är här, samtidigt som sommaren mjukar upp mina tankar. Det är väl fantastiskt, som en dator, eller som i en film där man kan känna värme några frusna ögonblick i oktober.

Just när man börjar prata om Lucia på jobbet, då känns sanden mellan tårna extra tydligt. Men hur ska man kunna värma sig denna kalla tid på året?

Hur ska vi kunna få alla kramar och närhet så att vi blir lika varma som den där fantastiska sommardagen? Kanske vi kan starta en FB-grupp, för oss som vill ha värme. En kramgrupp, för dem som vill hålla värmen kvar, den sommarvärme som vi samlat på oss i juni, juli och augusti. Jag undrar hur många som vill vara med.

Jag vet en sak i alla fall, jag vill inte frysa i vinter!