Länge höll löven
taget om sitt;
en alldeles egen punkt
med utsikt
från en kvist.

Nu virvlar de runt stammen, med lätta tankar!
De fladdrar upp, risslar och rasslar!
Somliga lyser orangea, några lyser gula, andra är röda.

De har så roligt, de talar i munnen på varandra!
De kan vad de aldrig har kunnat förut; segla och dansa!
Nu rullar de in i varandra!

De små löven mörknar i kanten.
Jorden drar dem till sig.

Hösten förlöser sina minnen för vintern.
Löven multnar ned och försvinner.