Symbolen är en performativ strategi för det figurativa
och emblematiska språket, och förmedlar det
omedelbart givna i en översättning från verklighet
till diktion. Epifanin motsvarar det universellt allmängiltiga
i det oändligt måttlösa och ofullkomliga.
Symbolens kännetecken är att den inte fångar poesins
högsta, det nära sinnliga jordnära perspektivet utan
fungerar som ironi, dvs. säger en sak, men menar
en annan. I en symbolisk åskådningsform gestaltas
subjektets förhållningssätt till tingen, på ett
sekulariserat språk mellan ting och ord.
Det sköna representeras av subjektets förmåga
till att åskåda tingen, medan det sanna handlar
om uttrycksförmågan, att gestalta det åskådade
på ett äkta sätt. Där verkar symbolen med avstånd
mellan uttryck och det som ska uttryckas, mellan
representation och gestaltning.
Performativitet handlar i modern anda om
att bryta länken mellan symbolens två led,
dubbelheten för att låta språket tala i sak
och i sig på ett oförmedlat sätt.
Språkets rörlighet söker harmoni och ökad
tydlighet och skärpa genom distinktion mellan sinnligt
och andligt i andliga sinnesanalogier. Progressionen
åsyftar ett frigörande fritt skapande språk, som
successivt låter det innerliga tala sitt eget lyrikspråk
i en utveckling från klassicism till romantikens
schism med det bundna ofria subjektet och ordet,
vilket det moderna följer upp.
En symbolisk form som ett första incitament
till en särskiljande ordning mellan andligt och
sinnligt, där språket konjugerar mellan representation
och det representerade i bildlig bemärkelse. I
översättning av en idé som genomkorsar tingets
symboliska verkan, t ex sol symboliserar livskraft
och skapelse.
Idén börjar anta en genomtänkt form och slutligen
framträda i två skepnader, en idémässig och en
upplevelsegrundad, där det disjunktiva ger
symbolen en utvidgad betydelse, då motsatser
tydliggör all begreppslighet för en högre förståelse
av tingens organiska ordning.
I symbolikens omvandling från text till bild hörs
en vibrerande associativ tystnad från ting till
bildlig symbol.
Det andliga intar en överordnad roll över det sinnliga.
Inom klassicismen är idén utformad och bestämd
som ett subjekt som antar form och gestalt, men ännu
inte i andlig form utan har sitt manifest i sin yttre form.
Romantikens idé är av andlig natur för ett fritt subjekt,
som står fritt i relation till form och innehåll, och utgör
på samma gång en del av dess uttryck. Från symbolism
till klassicism mattas subjektets roll ner för att lyfta fram
det innerliga och fria innehållet som hör till subjektets
upplevelser. Så fort subjektet transformerats till en idé
med motsvarande språkligt uttryck inträder den i gestalt,
konsternerad för att låta innerlighetens lyriska form
klinga åter.
Innerligheten frambesvärjs av subjektets möte med sig
självt och sin yttre verklighet, och betingas ytterligare
av ett vegeterande befruktande och fördjupande möte
med myternas symboliska berättelser. Där den moderna
titanen omvandlar mytens traditioner, vars ofria metafysik
klingar av för den nya fritt skapande berättelsen.
I krav på aktualitet och anpassning till det moderna
dryftas gudsmystik och varde ljus i alltmer nedstigande
perspektiv. För att passera symbolens effekt och
övervinna ett fjärran skådande för det mer näraliggande
är språket forum för sinnliga föremål, dess substantiella
väsen i samklang med sinnligt och estetiskt.
Lyrik i sin egenart har framförallt ett identitets-
förhållande med subjektets estetiska åskådning
och subjektiva upplevelsesfär.
Istället för symboler visualiseras innehåll genom
ordens ställningar i satsen och resonans mellan orden.
När lyrikens ord konfronteras med varandra uppstår
gnistor, associativa element som bär upp poesins
undertext genom symbolspråkets dubbla referens
mellan verklighet och fiktion, mellan människa
och poet, mellan vardagligt normspråk och
uppdiktat språk som fattar innehållet.