Sitter inte den här tegelstenen löst?

Det sträva protesterande ljudet när man drar ut den. Mörkret i hålet som blir.

Handen intill hålet. En sval bris. Ett ljud som av irriterade havsvågor som brottas med varandra där inne.

När jag försöker föra in handen kommer den lille mannen och fräser ettrigt åt mig att jag borde lämna saker och ting orörda, att det inte finns någon mening i att rota där, att jag bara ställer till en massa skador, oförutsägbarheter på en plats där man alltid måste veta vad som kommer hända härnäst.

”Men varför har ni murat in havet i väggen?” (Om jag ler milt, han förstår att jag - om än tafatt - skojar lite?)

Han ser först förvirrad ut. Sen irriterad. Väser åt mig att det är precis det här han menar, sluta genast att peta på sånt som uppenbart ska vara orört och som kan släppa lös en massa otyglade fantasier och annat oknytt som utgör en fara för både sin egen och omgivningens existens, eller åtminstone ordning! Stunden efter blir han mildare i tonen, frågar vad jag ens gör här? Men tonen är vänlig, nästan omsorgsfull.

Han är liten, skäggig, med den dovröda mössan är han tomte om jag nånsin sett en.

Och jag tittar upp, ser att vi befinner oss i en bred, slät tunnel och jag står mitt i den och tittar framåt. Tunneln känns bred, kan den vara fem meter? Den tycks uthuggen direkt i klippan; golv, tak och väggar är en och samma stenmassa. Vad får den sitt ljus från? Vad ska jag svara tomten, vad gör jag här?

"Jag vet inte. Vad gör du själv här?"
"Jag städar."
Och frågan framstår som dum. Det är tydligt att det är det han gör. Någon sorts vaktmästarsyssla.
"Följ med mig. Jag får hjälpa dig ut härifrån senare. Först måste jag ta mig igenom en del här. Jag vill gärna klara de åtta kommande rummen. Det åligger mig idag. Så kan jag leda dig tillbaka sedan."
"Javisst. Ska jag vänta här så länge?"
"Nej, det tycker jag inte. Eller, det spelar ingen roll. Du gör som du vill. Men peta inte på en massa saker. Helst. Följ med mig om du vill."
Tomten fortsätter framåt, mot en närliggande dörr i vänsterväggen.
"Jag ska in här. Det är nästa rum att städa i. Du får följa med om du vill. Rummen är inte tomma. Det finns personer här inne. De kan bo här, eller arbeta här. Eller något annat. Men de är inte lättstörda. De kan i vart fall ta reda på sig. Här inne gör du knappast någon skada, åtminstone inte som jag ser det. Ingenting som faller inom mitt ansvar att hålla reda efter."

I det första rummet sitter en dam vid en vävstol. Hon är liksom vit och genomskinlig men med det inte sagt att hon är spöklik. Hon tittar upp på oss, och ner igen. Och väver på. Medan tomten städar på går jag fram mot kvinnan och det är nog hennes snälla avslappnade blick som dristar mig att göra det.

"Sitter du här och väver?"
Tomten: "Stör henne inte!"
Hon: "Ingen fara, spännande att någon vågar komma fram."
"Varför skulle jag inte våga göra det?"
Hon: "Men framför allt försöker jag hitta en lösning på hur blommorna och växterna ska klara sig här i mörkret!"

Och hon öppnar en garderob bakom sig som jag inte uppmärksammat förrän nu, och där inne på hyllorna befinner sig 5-6 till synes olycksaliga och sorgesamma Plantae och bara det svaga luftdraget när hon öppnar får några uppgivna ledsenlöv att släppa greppet och singla ner. Tomten är genast där och plockar upp dem. Själv känner jag mig ledsen, påverkad av stunden, och lite obekväm. Jag vill gärna att hon stänger garderoben och börjar väva igen.

Tomten: "ska vi gå härifrån?"
Hon: "kom gärna tillbaka"
Tomten: "lyssna inte på henne. Hon är inte så beräknelig som hon ger sken av!"

Vi lämnar henne, jag tittar inte tillbaka. På vägen ut ur rummet stör det mig att jag inte vet om hon stängt garderoben igen men jag hinner inte titta efter.

"Är du en tomte?"
Tomten: "jag är en ljungtomte. Men bry dig inte om det du!"

Andra dörren som tomten öppnar ligger på samma sida av tunneln som den första. Samtidigt som han säger till mig att det ibland kan vara lite vått här inne slår regnet emot mig, i det att han har öppnat dörren till en kammare i vilken oväder råder, eller åtminstone kraftig blåst och kraftigt regn och vi drabbas genast av horisontellt riktade droppar som slår oss i ansiktet. Jag ryggar självklart tillbaka men tomten ser oberörd ut. Tomten går genast in i rummet och börjar med sitt fixeri. Jag står bara och stirrar mot personen i rummet. Där det i det förra rummet fanns en kvinna vid en vävstol så finns det här som ett sorts arbetsbord eller skrivbord där det sitter en man med en massa papper, pärmar och skrivdon. Han har något stressat sammanbitet över sitt uttryck, han har snabbt tittat upp mot oss när vi öppnat dörren, men det kändes inte som att han faktiskt såg oss. Han sitter som i en fullkomligt skyddad bubbla mitt i regnet. Just där han sitter är det kav lugnt och torrt och känslan är att kontrasten mellan hans frid och torrhet och det infernalium av väta och blåst som resten av rummet består av är själva poängen med att ovädret överhuvudtaget existerar. Jag ser att regnet siktar sig nedåt även ovanför honom men någon decimeter ovanför hans huvud och bordet han sitter vid är det som att dropparna studsar till och sväljs av ett osynligt tak. Jag har ingen större lust att gå in och tomten gör också en mycket kort repa inne i rummet och kommer så ut igen.

Tomten: "Den där mannen i regnet, det är han som har skapat den här platsen. Det sägs i alla fall ibland."
Tomten: "nu går vi över hit" och han korsar tunneln till en dörr i andra väggen lite snett framåt.

Ett tryck. Det är som ett tryck av obehag som känns av så fort dörren öppnats, motståndet och olusten inför att gå in där är påtaglig. Det är fullständigt mörkt och mörkret är tätt och kompakt, det är som att det är en fysisk mörkerkropp som inte riktig får plats i rummet, för det yttersta av mörkret tränger ut genom dörröppningen så att de första decimetrarna utanför denna täcks av mörkerdimman, eller som av ett mörkermoln. Vi går in, jag efter tomten, men det är obehagligt, och längst in i rummet finns det enda ljuset, där finns en sorts vattentank, eller akvarium, det lyses upp ovanifrån och - som det ser ut - inifrån, även om jag inte kan se själva ljuskällan. Jag vill inte gå nära, tanken utstrålar en hotfullhet, jag förstår att den är källan till känslan av obehag. Även tomten ser motvillig ut när han närmar sig tanken och börjar rengöra den utanpå. När han är färdig och går därifrån så ser han mer sammanbiten ut än vanligt och säger som för att varna mig: "det finns två såna här rum. Vi ska snart in i det andra. Men det är inte lika mörkt där".
"Det ligger ett cementblock i akvariet. Det är inte lätt att se."

Det andra rummet är ljusare. Där går som en slingrande gång mellan fem kvadratmeterstora vattensamlingar och gången däremellan är bara någon halvmeter, och bortom samlingarna finns vägg och sålunda är rummet litet. Jag stannar utanför.
Tomten: "Ja håll dig undan. I ett av hålen finns ett bråddjup. Det växlar i vilket av hålen det är. Till och med jag blir nervös av att gå förbi dem. Jag undviker att titta ner i dem. Det hela är ett perverterat experiment. Ansvaret bärs av en byråkrat med för mycket resurser och för skört omdöme."

Det bubblar till i ett av hålen när tomten passerar detta. Jag rycker till. "Det är ingen fara" lugnar han mig. Två minuter senare är han ute ur rummet, tittar på mig och ler. Är det första gången jag ser honom le?

"Två rum återstår. Båda är sannolikt fuktiga. Särskilt det första. Det andra är det största. Det kommer ta längst tid. Båda ligger på tunnelns vänstra sida."

Han har rätt i att nästa rum är både större och fuktigare. En till synes mycket rymlig grotta som är mörkast närmast dörren. En klyfta löper snett över rummet. Man kan ta sig över den via en bro för att komma till rummets (grottans) bortre två tredjedelar. Eller mer. Det är en obetydlig del som ligger på denna sidan klyftan. Ett stilla droppande, mycket små droppar, från grottans tak. Taket försvinner i ett dis, som att fuktigheten är tät där uppe och bildar moln som det i sin tur regnar ner ifrån. Oklart om där alls finns ett tak, kan jag ens se att jag gör det? Eller inbillar jag mig?

När jag går in i rummet mot bron tänker jag snabbt att jag inte sett var tomten tagit vägen men det försvinner snabbt när jag kommit så nära klyftan att jag kan se det snabbt rinnande vattnet två-tre meter ner i klyftan och fångas av en längtansfull känsla att få hoppa i, simma med, följa strömmen in i berggrunden. Se vart den leder. Se om den kan ta mig dit jag kom ifrån. Eller någon annanstans. Inte för att jag har det dåligt här.

Jag lutar mig mot broräcket, hypnotiserad av vattenströmmen som säkerligen är iskall, när tomten knuffar till mig, inte bryskt, men för att ta sig över till andra sidan. Och jag följer efter.

På andra sidan bron består marken delvis till synes av hårt stampad jord i vissa stycken, och berggrund i andra. Så anar jag också att droppandet ovanifrån blir tätare, regnigare och disigare där lite längre fram dit tomten tagit sig. Det är så pass disigt att jag inte ser allra längst bort i grottan, men jag anar att där är ljusare och att något rör sig där, något som inte är tomten.

Så mycket som kanske femtio meter bortom bron ligger en fisk intill en vägg. Den kippar efter andan. Här är fuktigt, som små vattendroppar i luften som fisken tycks supa in. Den slår med stjärten upprepat mot golvet.
Väggarna viskar att det här är Tonfiskskungen och jag undrar om mitt förstånd är på väg bort, men känner tomten dra mig i handen.
"Lämna Kungen. Han är inte farlig men man bör helst vara förberedd om man närmar sig honom."
Och jag följer med utan att protestera, låter tomten leda mig vid handen. Jag tittar tillbaka mot Kungen medan vi avlägsnar oss från honom. Vid ett tillfälle möts våra blickar. Däri finns liv, medvetenhet, tanke. Det ser jag. Men mer får jag inte veta.
När vi går över bron på vägen ut tänker jag att det här är det första av rummen som jag verkligen skulle vilja återvända till. Vad var det där för varelse?

Tomten öppnar den sista dörren, jag följer efter honom in i rummet och vi befinner oss på en grusväg som skär genom ett hedlandskap. Det blåser märkbart, men inte bevärande. Som i flera tidigare rum regnar det, men regnet är lätt och behagligt. Jag fryser inte. Bakom mig ligger dörröppningen och på något vis kan jag skymta korridoren genom densamma, samtidigt som jag ser grusvägen och heden som sträcker sig bortom denna så långt jag kan se.

När jag tittar mig omkring ser jag inte var tomten tagit vägen.

Vem är jag egentligen? Det har jag inte reflekterat över tidigare, och jag tittar ner på mina händer. De ser hotfullt åldrade ut. Det är som att rester av gammal simhud skymtar mellan vissa av fingrarna på högra handen. Och jag tycker mig minnas ett svart vatten, och jag själv som sparkar mig framåt i detta, till synes i evigheter. Men nu står jag här. Jag känner över ansiktet, och det känns torrt, men inte direkt åldrat. Tomten står stilla och iakttar mig. Det har jag inte sett honom göra tidigare.

Svart vatten. Jag tittar upp och ser det. Ett hav tar vid bortom heden och gården. Även en gård med ett flertal byggnader är insprängt i landskapet, framåt, några hundra meter och strax till vänster om där jag står. Tomten går framåt, men till höger, ut på heden. "Här får du reda dig själv" är det sista jag hör honom säga innan jag glömmer bort honom. Jag går mot gården, och ser på långt håll att någon form av grisslakt pågår, men att människorna på gården också får syn på mig och börjar dra sig in i en av byggnaderna. På den öppna gräsplanen lämnas det blödande svindjuret övergivet. Det utstrålar inte något lidande.

Luften blir liksom tätare och svårare att andas ju närmare gården jag kommer, en känsla infinner sig att något inte vill att jag går dit.

Och jag känner att familjen är avvaktande.
Inget hindrar mig när jag närmar mig dörren.
Jag ser inte tomten alls nu.
Familjen öppnar och när de gör det lättar stämningen genast, de ser vänliga ut.
Det är en vanlig familj, föräldrar med två barn.
Jag välkomnas och får ta del.
Men det verkar så tomt.
Och det verkar så alldagligt.
Efter tjugo minuter får jag gå ut på deras rymliga träveranda på baksidan av huset. Verandan vetter direkt ut mot vattnet, som sträcker sig så långt bort jag kan se. Ett hav.
Från verandan löper en brygga ut i vattnet, också den så långt jag kan se.
Vi promenerar alla fem ut på bryggan, som har höga räcken, och därför är risken att falla i vattnet minimal. Vattnet är svart och lugnt.
Barnen i familjen viskar om mig, jag noterar nyfikenheten jag väcker. Men så försvinner de ur tankarna.
Skuggfigurer närmar sig oss från andra hållet, det är för trångt för att vi ska kunna undvika dem. De sveper förbi medelst en vindpust och är försvunna.
Impuls och nyfikenhet driver mig att, när vi kommit något hundratal meter ut (bryggan, eller vad det är, är det en bro?, fortsätter fortsätter fortsätter) dyka över kanten och ner i vattnet, för vad är det här svarta, vad finns i det, det känns också naturligt, och jag återkommer, så snart jag klyver ytan, till tankarna från innan, de där jag sparkar mig framåt i ett till synes ändlöst svart vatten. Att hitta sitt ursprung, kanske var det här vad jag letade efter hela tiden?
Jag hinner uppfatta att någon ur familjen ovanför mig ropar till i missnöje när jag lämnat dem. De ville inte att jag skulle dyka ner här.

När jag befinner mig under ytan är jag äntligen ensam. Tomten kan inte ha en aning om var jag tagit vägen, och han bryr sig väl inte? Varför skulle jag och han bry oss om varandra?

Diffusa gråljusskimrande manettingestar -- primitivt liv -- drar sig mot mig i vattnet, som för att undersöka mig, och försvinner sedan iväg igen.
Jag konstaterar: jag behöver inte återvända, jag kan börja om härifrån. Jag fyller min kropp med massiv, så att jag förmår sjunka. Och jag sjunker i svärtan, allt mer. Det är befriande hur djupet som sväljer mig aldrig tycks ta slut.
Men så tar jag så till slut land där i sanden. Det fanns sålunda en botten. Och jag prövar att sätta ena foten framför den andra och märker att det är fullt möjligt att ta sig framåt på det viset. Jag kan promenera härifrån. Givetvis kan detta leda mig precis var som helst. Kan ni tänka er nåt bättre? Nej, vem kan? Så jag går.

Det sluttar uppåt.
Det kommer en sandstrand.
Jag känner igen den. Jag är hemma.
Om man går mellan de höga dynerna där till höger, där det bara ser ut att finnas skog.
Ett förseglat manhål hejdar mig. Det framstår som malplacerat i dynerna och därtill har jag inget minne av att det funnits här förut.
Handflatan mot manhålsluckans metallyta. Den är varm, nästan brännande, hetare än vad det nu i och för sig soliga vädret motiverar. På sidorna är den svalare och här finner jag också två sällsamma hakar som gör det lätt att ta bort den. Och jag sitter jag således och tittar ner i hålet. Långt där nere skymtar ett ljus. Metallkramporna som löper nedåt i röret förefaller robusta. Trots att jag äntligen är uppe i frihet, nära någon form av tillvaro som jag känner igen, så besegras jag av frestelsen att klättra ner för att se efter vad som döljer sig där nere.

Ovanifrån såg det långt ut att ta sig ner, men klättringen går fort. Allra längst ner visar det sig att kramporna övergår i en stege i det att jag klättrar ner genom taket på någon sorts tunnel.

Min blick möter tomtens. Bakom honom sträcker sig tunneln på samma sätt som förut och jag skymtar flertalet av dörrarna. Tomten ser förbryllad ut, men där finns också något fientligt och avståndstagande i hans sätt att se på mig.

"Klättra genast upp igen!"
Och jag lyder, i rask takt.

Men väl uppe vid ytan slår jag i huvudet. Locket för manhålsluckan är ditsatt igen. Eller om det är något annat lock. Upp kommer jag i alla fall inte. Jag pressar för allt jag kan förmå mig till. Att klättra ner igen känns närmast genant, förödmjukande.

Men när jag kommer ner igen är tomten inte kvar. Jag kliver ner på golvet i korridoren från stegen som upphör ungefär en meter från marken. Plötsligt slocknar ljuset och jag blir chockad och en aning skrämd när det sker.

Varken tomten eller ljuset kommer någonsin tillbaka.