den lille bleke pojken kom glidande från mörket inne på logen. egentligen borde han inte kunna gå än, han var ju bara en halvmeter lång, två veckor gammal och hade inte ens fått ett namn. jag kallade honom Viktor så länge. ska vi pussas? frågade jag. han verkade förstå precis, trutade med munnen och slickade sig om läpparna. hans blick var omisskännligt intelligent, om än något spöklik. lite mekanisk, på något sätt. när han började sticka ut tungan förklarade jag att han var för liten för tungkyssar. jag lät honom ge mig några blöta pussar med munnen stängd. när han öppnade munnen skymtade jag något märkligt längre bak i munhålan. tänderna hade redan växt fram, och bakom tandraden såg jag något som verkade vara en blandning av gröna ärter och skrot. munhålan växte till groteska protortioner. var det inte min gitarr jag urskilde där bland skrotet? maken till glupsk unge! jag drog ut instrumentet, konstaterade att halsen var skev men att alla strängarna var kvar, bannade pojken för hans matvanor och lade honom i barnvagnen.

jag satte gitarren i en liten bod längre upp i ladan, i hörnet strax innanför dörren. festivalarrangörerna var redan igång med att inreda boden till pub, och nickade vänligt åt mig. förbandet, två tjejer med gitarr, stod på taket och sjöng. det lät riktigt svängigt. mamma hade presenterat mig för hela festivalgänget härom dagen, men jag hade inte riktigt varit närvarande. jag hade varit upptagen med Viktor, detta underliga sladdbarn med okänd far, som kommit till mig så sent i livet. sonen och dottern var redan vuxna och spelade på festivalen.

när jag kom tillbaka till logen var Viktor borta. igen. han hade haft för vana att försvinna och uppstå ur intet igen under de två veckor han levat, men denna gång var hela barnvagnen också puts väck. jag ropade in i logmörkret: har någon sett min lilla pojke? han är liksom lite självlysande, som en myling? nej,vi har inte tid, här ska bli musikfestival, fick jag till svar.

kanske var Viktor verkligen borta för gott den här gången. eller också var alltsammans en illusion. kanske hade jag bara två barn. det var ju gott och väl, de var ju både verkliga, underbara och musikaliska. Viktor hade jag ju aldrig räknat med, han hade kommit till mig som en skänk från ovan. men nu saknade jag honom oerhört mycket.

tung av sorg gick jag och lade mig i min lilla stuga. det var mammas gård, men jag hyrde grindstugan. jag somnade som en stock. i gryningen vaknade jag av att någon rörde sig bredvid mig, andades, mumlade. det var en man, hyggligt lång, kände jag på rörelsen i fjädringen. rösten lät bekant på något sätt men jag kunde inte placera den och jag orkade inte öppna ögonen. förmodligen var det någon ur festivalteamet som kommit sent och fått en reservsängplats tilldelad av mamma. min säng var ju hyggligt bred, och mamma visste att jag inte brukade vara knusslig.

jag heter Erik, mumlade mannen vid min sida. jag lyckades tvinga upp ögonlocken en smula och såg att han hade vackert rött hår, en bit ner över öronen. det var något träaktigt över honom. förmodligen en inbiten folkmusiknörd, tänkte jag. samtidigt skymtade jag sex andra ansikten i fönstren. de såg ut som ungdomar som kommit för att hjälpa till med festivalen.

jag är så trött, mumlade jag till Erik. det tror jag inte, viskade han, smekte mjukt över mina höfter och vände mig på rygg. nu svävade han en meter över min säng i sin blårandiga nattskjorta. kom och ta mig om du vill! lockade han. det kan jag ju inte, hela rummet är ju fyllt av ögon ser du väl, svarade jag. jaja, allting måste man ordna själv, suckade Erik och tassade iväg till toaletten.

jag kravlade mig upp, hittade morgonrocken och tog emot festivalkommittén. de verkade känna igen mig allihop, förklarade att mamma hade rest till stan för att göra inköp och att de inväntade mina order i hennes frånvaro. pinsamt nog kom jag bara ihåg namnet på kockan, de andra var bara ansikten för mig. jag försökte förklara att jag inte var så insatt i festivalförberedelserna eftersom jag varit upptagen med min nyfödda son som nu försvunnit under mystiska omständigheter och att de säkert själva visste bättre än jag vad som borde göras innan festivalens officiella öppnande i kväll. gänget nickade deltagande, men jag såg nog att en och annan skakade på huvudet. de tvivlade nog på om jag var riktigt klok. det gjorde jag för övrigt själv också.

när festivalteamet försvunnit ut på gårdsplanet tassade Erik tillbaka från toan med ett generat leende på läpparna. han visade mig en silverfärgad bricka med chokladbröd och mördegskakor som han bakat. jag tänkte vi kunde göra ett fikabord här vid entrén, förklarade han. du har ju lite vetebröd kvar sen igår ser jag. sen kan du väl göra en färgglad affisch för att muntra upp intrycket lite?

jag undrade i mitt stilla sinne om någon tänkt på att vi måste ta entréavgift också, inte bara bjuda på fika. jag kastade en blick uppför kullen mot den stora ladan med sina svarta, stängda fönsterluckor. det såg onekligen lite dystert ut.