Frön i vinden far omkring
av vindens vassa vilja.
Runt och runt den vilsne flyger,
vind är aldrig stilla.
Regnet räddar, hejdar, fängslar,
trycker frön i mull.
Kysst av solen sväller frön
som växer för vår skull.

Livet spirar djupt längst in
av kärnans ursprungskod.
Höljet spricker, roten sticker,
söker sig till brödförråd
där föda, fäste, uppehälle
löfte nu blir sanningsord.
Till liv förfört av silverkälla
giftas hon med moderjord.

Älskogsvals i hemlighet
där inget öga når,
av längtans kraft och tacksamhet
ett kärleksbarn de får,
som sträcker sig mot dagens ljus,
till världens gagn hon står,
- i glädjerus det brister ut
en blomma för vår skull.