Det sitter en liten flicka i trappuppgången

Med händerna hårt tryckta för öronen

Bakom den stängda dörren till lägenhet nr 7

Ekar skrik och böner om nåd ut i trappan

En granne öppnar sin dörr och ser ut i mörkret

Ser med sorg i blicken åt den lilla flickans håll

Där hon sitter så ensam och ledsen i trapphörnet

Hon ber tyst för den lilla flickans skull

Att alla skriken och bönerna ska tystna där inne

Hon vill så gärna gå fram till den ensamma flickan

Slå sina armar kring hennes skälvande kropp

Viska lugnande ord om att allting blir bra igen

Men det kommer aldrig att bli bra utan förändring

Det är något de vet både hon och den lilla flickan

Så med tårar i sina ögon hon stänger sin dörr

Av rädsla att inte räcka till väljer hon att blunda

Och i den mörka trappuppgången sitter flickan

Ensam och övergiven hon gråter sig till sömns