rykande asfaltsgator, solskensdimma
det finns en avsmak i dina steg som tar mig närmare
närmare dig och dina leende armbågar
du mjukar upp mina förklädnader
när din hand sträcker sig efter ett slut
du vet lika väl som jag; det finns bara ett slut i sagor
här med mig, här i dig, finns inte ens en början

en armlängds avstånd för oss samman
distanseringen är inte vårt ok
närhetsrädslan ger oss modet
nästan dumdristigt förälskar vi oss i sommarnätterna
och vinkyssarna, de där befläckade vinkyssarna
dina fumliga händer letar sig in i mina vrår
och jag kan inte motstå det du inte säger

gräsmattans känsla för växandet tar oss till en ny nivå
det vi inte vågar se där bakom solens ridåer
men tittar vi nedåt ser vi bara höjdskräck
jag ser i dina blå att du har något att berätta
men dina galenskapta sinnen döljer varje minspel
ditt ansikte är ett minfält av tolkningar
jag väljer vilka reaktioner jag agerar på
du reagerar i aktioner

det här är en början;
låt mig bli en rykande asfaltsgata
förlös mig i din önsketrädgård
vagga in mig i ovisshet, ha tålamod
och lägg lite av din envishet på lager
så att vi når slutet du så desperat längtar till

mitt löfte;
jag ska förföra dig in i min solskensdimma