Ingen dåre är mer galen än
det vatten som hälls ut ur kruset
när böljan nått sin kulmen,

Har redan förlorat dig så många gånger
att det känns som vi aldrig träffats och nu vill
du och dina ögon ingå i förbund med ett jag som
ständig upphör att existera,

Du är min kudde om natten och mitt tvingade andetag som
pustar ut sin frustration att inget blir som förväntat,
så många nätter där min blick följt din kontur i det svartgråa skenet och
hoppats att du skulle ha vaknat upp till mina tunga andetag istället.

Nu är min hand på ditt bröst och jag kan inte röra en enda kroppsdel.

Jag är dåren, den galna och förlorade själskleptomanen i en djungel av
oförätter och snedsteg som drömmer om en likvärdig dag och skuldsanerat
överblick som klarar att längta för första gången i mitt liv.

Men du är redan där och skapar den horisont som jag vill ska vara oförstörd och unik.

Jag är fruktansvärt törstig och har inget att släcka mitt begär mer än de få droppar som ligger kvar i kruset och som aldrig borde ha hällts ut.