Ett gammalt kort kom plötsligt i min hand. Ett med en lite skämtsam text. Om vänskapens väsen.

Goda vänner är som en  riktigt bra behå. De är svåra att hitta, ger fint stöd, är trevligt bekväma och  alltid nära ens hjärta. hälsningar, K.

Det är så sant som det är sagt!

Ett ögonblick vägde jag kortet i handen, tänkte på kärlek och solsken och sång. Hur förhållandet till dem har förändrats genom åren. Hur ungdomskärleken var som ett löfte om allt himmelskt i livet, bara man fick Honom som hjärtat utvalt. Kanske är det den inställningen som gör att det unga kärleksflyget kraschar än idag?  Som ger rädslan att idag inte duga som den man är, eller i morgon som den man blev, när livet rullade på?

En skön sak med åldrandet är att "älska i nöd och LUST" plötsligt skrivs annorlunda, mer realistiskt. Så mycket lättare det är att ge svaret då, om frågan gäller "älska i NÖD och lust". Är han den människa jag vill möta nöden med? Och, senare, döden, oberoende av vem av oss som står först i tur.

Kan en så enkel tanke i sig vara fröet till det vi upplever som lycklig kärlek?

Leve vänskapen, leve kärleken!

2016-02-07   19:31