På min barndoms gata
låg på sextiotalet ett fallfärdigt hus
där det bodde en ensamstående äldre man.
Om eftermiddagarna på sommarhalvåret
brukade han sitta på trappan till huset
och röka pipa iförd hängslen
och randig kortärmad tröja
som visade tatueringarna på armarna.
Kanske hade han varit sjöman.
Han tyckte om att prata med oss barn
som lekte på gatan.
Vi kallade honom Farbrorn på trappan.
Nu för tiden sitter aldrig några människor
på trappen till sina hus.
Huset sedan länge rivet.
På tomten ligger en katolsk kyrka.
Pipröken har ersatts av rökelse.
Men när jag går förbi kan jag inte låta bli
att tänka på Farbrorn på trappan.