Jag undrar vad hon heter, flickan på stolen i hörnet. Hennes nakna ansikte och oborstade hår möter mig på lördagmornar i det lilla gröna huset. Det mjuka leendet får mina händer att fumla och orden att snubbla över min tunga. 

"Åh du är en sådan raring!" Den vackra kvinnan i rullstolen (raring, kalla mig Krystyna) skiner mot mig när hon öppnar köksdörren till det gröna huset. "Ställ det på diskbänken bara, jag ska sätta igång direkt idag." Jag känner hur mina kinder rodnar, förbannelsen av att vara så blek i hyn. Doften av nybryggt kaffe och hoppet om att hon ska sitta där i hörnet får mig att skaka av mig förlägenheten och kliva in i värmen. 

"Så ... eh ... du behöver mig inte att ställa in varorna i kyl och frys idag?" Diskbänk och köksbord är belamrade av bunkar och bakmaskiner. Hur ska jag nu kunna snegla på flickan i hörnet. Idag har hon en stor stickad tröja som döljer hennes former, det blonda håret faller i trassliga vågor över axlarna. 

"Nej, nej. Inte idag raring." Det känns som om lite luft går ur mig, det här huset är det bästa med hela varuleveransturen på lördagar. Diskbänken är liten och överbelamrad, jag tvekar innan jag vänder mig mot köksbordet. Flickan ser på sin mamma, ett leende gömmer sig i mungipan och mitt hjärta slår volter i bröstet. "Du vill väl stanna på en kaffe?" 

"Uh. Va?" Jag tappar nästan kartongen med varor. I sista stund får jag det att se ut som om jag tänkte ställa ner den på bordet hela tiden. "Jag vet inte om jag ..." 

"Nonsens." Hon räcker mig en blå porslins mugg fylld med rykande kaffe. "Idag sitter du ner och dricker ditt kaffe." Jag stirrar på muggen i min hand. Ett skrapande ljud får mig att titta mot hörnet. Hon har dragit ut stolen, hennes leende säger mig att hon vet att jag stannar. Mina kinder hettar igen och jag sätter mig snabbt ner för att hindra mig själv från att stirra. 

"David ..." 

"Ja?" När hon lutar sig närmare känner jag hur hon doftar kanel och hennes ögon är klarblå. En lätt rodnad sprider sig över hennes kinder. 

"Jag ... jag läste bara din namnskylt." Hon pekar mot mitt bröst där den broderade namnskylten är fastsydd på jackan. "Jag har liksom undrat. Vi ses ju så ofta, men jag visste inte ... ditt namn." Vi kan inte se varandra i ögonen, jag stirrar ner på mina händer och kaffekoppen. En snabb blick på armbandsuret visar att jag måste åka om någon minut.

"Jag måste iväg." Kaffet bränner när jag tar det i stora klunkar, men det underbart gott som alltid. "Tack för kaffet." Krystyna ler mot mig där hon blandar deg med händerna. 

"Lexie får skriva på idag." Hon håller upp sina kladdiga händer och nickar mot beställningen. Lexie. Flickan i hörnet ställer ner sin kopp och vi reser oss samtidigt, våra stolar skrapar i golvet. Jag tar loss kvittensapparaten från bältet och håller fram pennan. Med svepande  rörelser skriver hon sitt namn i den lilla rutan. Alexandra Drozd. Hon når till min axel, om jag lägger armarna omkring henne kan jag vila hakan på hennes hjässa. 

"Tack. Alexandra." Hennes leende är som ett slag i magen. "Vi ses." Jag riktar mitt farväl till båda två, men mina ögon är fästa vid flickan i hörnet.