Här öppnade han sina ögon.
Mausoleum, intakt i ruiner, oförändrad funktion i fragmenterad komposit, armering aluminium järn och stål.
Stanken är det enda här som vittnar om tid och ingen kallar det för massgrav. Är detta ett vittnesmål? Nej. Repetition.
Han har varit här förut.
Minnen enbart i arvsmassa, hemlighet och blods-synd gömd i cellkärna efter cellkärna tills delar blir Summa, polymer av obegränsad våldspotential.
All denna isoleringsångest i skuggan bensodiazepamtemplens rökpelare, deras sluk-ugnar och anletslösa prästerskap som besvärjer i ord.
En snabb sväng åt höger, inte så mycket i en kurva runt nittiogradigt hörn och det var likadant.
Riktningsbytet som handling var blott av subjektiv betydelse och saknade oberoende verklighet, rörelse således meningslöst. Likformigheten var totalt våld och symmetriambition och upphörde enbart i dödsögonblick.
Drömmarna omisskännligt absoluta. Verkligheten annorlunda på avbländade näthinnor , det kunde vara skuggor eller reflektioner.
Vad som borde vara logik viskar vibrationslöst att materian ordnad i nödvändighet är utan konspiration, formen är transcendent.
Men paranoian.
Kallsvettningar och akut apati i köttet och hur paranoian betvingar materian.
Motsatsen avslöjar verkligheten.
Detta måste vara nu för aldrig har himlen varit något annat och han fryser i kallt solskenssubstitut.