Ju mer jag avlägsnade mig, ju närmare inkräktades jag. Slöt jag ögonen, översvämmades min syn. Stannade jag blev jag krossad. Vände jag om blev jag uppslukad eller ödelade. Sådana var premisserna jag trodde mig ha.

Och jag sprang och sprang, lämpade av mig mitt bagage med jämna mellanrum. Vågade aldrig vända mig om, rädd för förintelse.

Sprang till regnbågens fot och ett stycke till, för säkerhets skull. Här fann mig ingen. Här blev min värld, i skydd av solens och regnets intimitet. Ett bra tag.
Och jag fann mig.

Men sedan var det ju att ta sig tillbaka också.