Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Flickan som log


Morgonljuset faller in genom fönstret jag glömde att dra för gardinerna på igår kväll. Klockan är precis åtta, och jag vet att jag precis hinner till mattelektionen kvart över om jag stiger upp nu. Ändå ligger jag kvar fem minuter till och betraktar den klara morgonen utanför min fönsterruta.

När jag, femton minuter senare, öppnar klassrummets dörr och går in rynkar min lärare på pannan. Han säger åt mig att jag är sen, igen. Att jag inte ska låta det bli en vana. Jag nickar bara lojt till svar, de fem minuter jag missat kommer knappast att innebära något problem för mig. Det gör de aldrig. Dessutom klarar jag inte av lärarens monotona tjatande som, enligt mig, är i total avsaknad av substans. En tvåårings jollrande vore mer upplysande, känns det ofta som.

Just denna morgon tycks det dock ändå som att jag missat något, för på raden längst bak, där jag alltid tronar ensam, syns nu ett obekant ansikte. Eller snarare huvud, för ansiktet är vinklat mot uppgifterna på bordet framför individen. Händerna skriver febrilt ut svar och lösningar i ett blått, rutat kollegieblock och håret faller fram, döljer ansiktet. För en halv sekund tvekar jag, men sedan sätter jag mig på den vanliga platsen; ett steg från den obekanta eleven. Först då märker den, hon, mig och tittar hastigt upp. En darrig röst ber tyst om ursäkt för att ägaren brett ut sina saker över större delen av bänken och plockar ihop linjal och sudd, medan jag plockar fram mitt block och mina uppgifter. Mer sägs inte under den lektionen.

Nästa mattelektion sitter vi på samma sätt. Så frågar hon mig om en uppgift. Vanligtvis hjälper jag inte andra, men just denna gång förklarar jag hur man löser den. Jag känner mig generös som delar med mig av mitt snille. Men, till skillnad från de flesta andra i klassen, ser hon inte ut som ett frågetecken när jag förklarar. Hon svarar och frågar vidare. Ler stort när jag, lite överrumplat, utvecklar min förklaring. Snart befinner vi oss i en diskussion om bästa sättet att lösa uppgiften, vi båda ställer oss tveksamma till lärarens metoder, och löser den tillsammans. När lektionen är över har vi löst dagens uppgifter för länge sedan.

Så går terminen vidare och mattelektionerna fortsätter på samma sätt. Vi sitter längst bak och samarbetar. Jag lär mig hennes namn, och hon mitt. Jag börjar vakna i tid, för att inte missa de där fem minuterna varje dag. Vi diskuterar inte bara på lektionerna, utan även rasterna, argumenterar, och nästan bråkar, om allt mellan himmel och jord. Hennes leende, som alltid tycks pryda hennes läppar, börjar smitta av sig på mig och, till min förvåning, gillar jag förändringen.

Ett tag pratar vi bara dilemman, tvingar varandra att ta ställning och göra svåra val. Hon undrar om jag helst hade vunnit en miljon och gett bort allt eller tusen kronor att behålla själv? Tusen kronor, jag är pank. Jag frågar om hon skulle donerat en njure till sin bror eller sin syster, om båda var döende? Hon vill svara båda, kan inte välja. Trots svåra frågor är det en underhållande sysselsättning för oss båda.

Vid ett tillfälle ställer jag dilemmat tio miljoner kronor eller tio år längre liv. Hon ser plågad ut, men väljer efter ett litet tag pengarna. Jag påpekar att hon skulle kunna dö i ögonblicket hon får pengarna, anser själv att åren är det självklara valet, men hon står fast vid sitt beslut. Jag blir förvånad, tidigare verkade hon inte så girig, men tänker inte mycket mer på det, jag vet av egen erfarenhet att folk kan förändras. Tyvärr.

Jullovet kommer och går, utan att någon skillnad syns. Vi sitter på samma platser och diskuterar samma sorts ämnen. Hon fortsätter att skratta och le med mig. Ändå är något annorlunda. Jag inser efter ett par veckor att det numer alltid är jag som leder samtalen. Jag leder oss in på nya ämnen och utvecklar "våra" tankegångar, hon har blivit mer passiv, lyssnar och svarar men argumenterar knappt själv. Kanske hade jag fel om henne? Hon var kanske som de andra från första början.

Vi pratar allt mindre. Hon börjar bära tjocka, långärmade tröjor, trots att vädret blir varmare. Hon fryser alltid, säger hon. Ofta sitter hon tyst hela rasterna. Hon är trött, säger hon. Jag tror henne. Hon ler alltid sitt breda leende mot alla, skrattar alltid med dem omkring henne. Tänk om jag då sett hur leendet inte nådde ögonen. Tänk om jag hört hur falskt hennes skratt var. Det gjorde jag inte. Jag trodde henne.

En dag vaknar jag åter av hur morgonljuset faller in genom fönstret jag glömde att dra för gardinerna på kvällen innan. Det var länge sedan jag blev sen till morgonens matte, men vad spelar det för roll? Jag bryr mig inte. Bryr mig inte det lilla minsta. Lockelsen hon en gång bar med sig är borta. Jag stannar, egentligen utan anledning, fem minuter extra i sängen.

När jag kommer till klassrummet står dörren öppen. Läraren är inte där, kanske hämtar han någonting. Alla sitter med huvuden böjda över matteböckerna, läraren måste ha hunnit instruera klassen redan. På platsen ett steg från min står stolen tom. Först gör det mig överraskad, men sedan kommer jag ihåg att jag inte bryr mig. Alls. Jag sätter mig ned, öppnar boken och börjar räkna, men utan entusiasm. Läraren återvänder inte på hela lektionen.

Dagen går vidare utan att hon kommer till skolan. Jag äter lunch ensam. Jag sitter för mig själv. Tiden går evinnerligt långsamt. Jag lägger mig tidigt för en gångs skull och fast jag inte bryr mig, undrar jag var hon varit under dagen.

Första lektionen dagen därpå är svenska. När klassen kommer in i klassrummet har läraren en så högtidlig uppsyn att alla snabbt tystnar. Bara jag tycks se hur skrattretande minen läraren bär är. Jag missar nästan meddelandet han presenterar på grund av mitt undertryckta skratt. Han berättar att han har dåliga nyheter. En hälsning att framföra. Jag hade inte kunnat vara mer ointresserad, fokuserar mer på hur rynkorna i hans panna liknar en trappa än på vad han säger. Men så berättar han att det är från henne. Trots att jag inte bryr mig har han nu hela mitt fokus.

Hon skriver hej. Hälsar till alla i klassen och ber om ursäkt. Ber om ursäkt för att hon inte kunde fortsätta vara med oss. För att hon inte kunde säga det här personligen. Hon hoppas att det skrivna meddelandet ska vara nog. Hon berättar att hon inte kommer tillbaka till skolan. Inte nu. Inte någonsin. Ber åter om ursäkt om det hon gjort gör oss upprörda. Bedyrar att det inte fanns något vi kunnat göra. Att allt vi gjorde var till hjälp. Hoppas att vi får det bra. Önskar oss lycka till, i studierna och i livet. Hon skriver hejdå.

Klassen sitter tyst. Det skrattretande med lärarens min har plötsligt blivit allvarligt, även i mina ögon. Kanske är det någon som gråter, men jag märker det inte. Jag känner mig skrämmande bortdomnad, avlägsen det som utspelar sig i klassrummet. Läraren talar åter, berättar att dagens lektioner är frivilliga, och att det finns vuxna att prata med om man behöver det. Att man gärna får använda lektionstiden till att samtala eller bara sörja. Andra börjar prata, snyftningar hörs där och där, men jag stirrar bara tomt i luften framför mig. Så kommer läraren bak till min plats, lämnar ett kuvert och återvänder sedan tyst till katedern. Jag öppnar det långsamt och tar ut papperet ur det.

Hej skriver hon, igen. Nästan samma sak som i brevet till klassen står sedan att läsa. Men här har hon skrivit lite mer. Att hon var glad över att ha fått lära känna mig. Att våra samtal gjorde henne lite gladare, men att en skada som kommer inifrån är svår att läka utifrån. Att hon hoppas att jag får det bra, hittar någon annan att diskutera med. Hon skriver på återseende. Trots att tårarna bränner bakom ögonlocken får det mig att le.

Såhär i efterhand har jag insett många saker som jag tidigare missat. Tecken jag borde ha tytt. Om hon donerat båda sina njurar hade hon köpt två liv för ett hon inte velat ha. När hon valde tio miljoner kronor, var poängen egentligen att välja bort tio år. Ibland klandrar jag mig själv, undrar om jag hade kunnat förhindra att detta hände, men det är förstås för sent. Jag kommer att få leva med den vetskapen resten av mitt liv. Därför har jag gjort som hon bad. Det var det minsta jag hade kunnat göra. Nu diskuterar jag med många i klassen och det känns som att jag äntligen blivit en del av deras vi. Även om det kommer att dröja tills sorgen går över, försöker jag hitta glädjen. Försöker att minnas henne med ett leende på mina läppar. Det var alltid så hon lämnade mig. Leende.




Prosa (Kortnovell) av Elisabeth Skoog
Läst 487 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2016-04-18 23:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Elisabeth Skoog
Elisabeth Skoog