UR NATTEN

Träden susade förbi hans ögonvrår.
Jämte honom fanns människor med allehanda miner, men ingen av dom fastnade nämnvärt i hans minne. Han kunde känna hur den varma svetten rann ner längs hårbotten och bubblade i pannan.
Barnvagnar susade förbi.
Sömniga sånger passerade revy i hans hjärna medan ungdomar susade förbi.
Han visste inte varför han sprang för mer än vad han orkade genom parken. Han bara sprang, och visste att han var rädd.
Han tillät sej gråta när vännerna susade förbi. Vanligtvis vågade han aldrig gråta, särskilt inte inför andra, men vem av dessa passerande medmänniskor skulle kunna skilja hans tårar från hans svett?
Han hade dom jämt i syne, men såg dom ändå inte. Inte dom honom heller.
Han visste inte riktigt om han var på väg bort ifrån eller på väg till nåt.
Han såg sej aldrig om, sprang bara stint framåt, framåt, fram... slut.
Vägen tog slut när alla brev och kärlekshistorier och gräl och svek passerat förbi.
Alla besvikelser.
Ingenting hade nån färg, allt var så äkta det nånsin skulle komma att bli.
Han såg sej omkring, och plötsligt förändrades hans syn.
En knackning i ryggen. Han ryckte till och vände sej om.
Där såg han sej själv, men blev inte rädd – snarare lättad över att det inte var nån annan.
Han studerade sej själv rakt upp och ner, med armarna spända i kors över bröstet, huvet sänkt och ryggen krökt. Han såg hur hans axlar hängde framåt och drog med sej ryggkotorna i en båge.
Han gick fram, satte sin hand mot pannan och lyfte upp sitt huvud mittemot.
Han såg sej i ögonen. Dom rädda ögon han mötte fick honom att smålé. Han fortsatte att lé mer och mer, och efter ett tag vågade även hans andra jag att lé lite saktmodigt tillbaka – först ett stilla ryck i mungipan, sen ett gnistrande léende av vitt guld.
Kniven som sakta trycktes in i hans andra jags mellangärde åstadkom aldrig nån smärta när han stötte in den. Den dåren bara stog där och log mot honom medan han grävde runt. Han stog där och log med en tår på kinden.

När han så vaknade låg han och rev sej på magen med sedan länge oklippta naglar.
Det första han gav den nya dagen var ett skratt av den allra vackraste sorten.
Han kände att han var hel, att kampen inom honom var över.
Hans tankar och känslor var nya och starka, det förflutna tillhörde det förgångna.
När skymningen föll
var allt han ville ha
ännu en dag.

(Ur min bok ”Vill du bära min kofta?”, som kan införskaffas på https://www.vulkanmedia.se/butik/bocker/vill-du-bara-min-kofta-av-thomaz-ransmyr-2/)