Där, i champagnens bubblande rus.
Fick Den sitt fäste.
Som Den.
Så illvillig, nonchalant
trängde Den sig in.
Dock ändå,
Så ljuv.
Den ljuvaste sinnesrörelsen
av dem alla.

- Ditt hjärta är drabbat, sa Den.

Du vackraste, illvilliga - så strålande nu.
Här inuti mig, kan du inte stanna, sa jag.

Jag försökte.
Försökte, verkligen så.

Jag satt kvar.
Då nästa stopp var passionens land.
Det så lockande rosafluffiga, soligt rodnande,
som så ljuvt ville smeka min kind.

Nu. Finns ingen väg att träda åter, sa Den.

Det var då jag såg.
Dig där.
Du, med de vackraste grå.
Du log.
Och jag log.
Du grät.
Jag grät.

Jag tog din hand.
- Kom låt oss smaka, smaka så lite som så.

Och det var då.
Jag föll.
Som jag föll.
Så långt,
Så alldeles vilse.

Den, viskade i mitt öra:
- det finns ingen med det drabbade hjärtat
som någonsin kan träda åter.

Aldrig någonsin.

Så?