hon som rest sig gång på gång
stått för så mycket
faller igenom dit där världen krymper

guppar i en glasburk på en tidvåg
främmande och farlig
förde långt borta förkrossande nära

läkarna flyttar bryderiet
som inte bryr sig
mellan sina skrivbord

orden tar slut
i broderade pärmar

rävsaxen
personligt kombinationslås
som rostat ihop

för när året har tolv dagar
blir svälten svår även i andanom

när skottdagar fyller kalendern
gräver sorg djupare grav

när barnröster som tystnat
vrider sig i vuxen ångest
skriker skulden i tomma rum

den eviga vilan får iallafall vänta
för den trasiga lilla biten i burken
behövs