Stod i dörrposten med solen i mitt ansikte
kände på mig att snart är tiden här
tiden för upprättelse
som ett omen i en dyster tid.

Jag såg framför mig hur ni gick på knä
vid min sida bedjandes om nåd
men jag bara log.

Än en gång hade ni bedyrat att ni inget visste
att ni inget förstod av den stinkande lukten
gråten och klagan om natten
vädjan om mat och vatten.


Men ni hade gjort det förr
visat feghet och undfallenhet
med barn i trasor gråtandes mitt
ibland er bröder som tagit sitt
eget liv framför ögonen på er.

Denna gång är en förmycket.