”Grattis i förskott,” viskar jag istället, som någon form av vidrigt substitut, bryter tystnaden, men fastnar på sista stavelsen så det blir inte så enkelt, rent, som jag vill. Jag hör hur han, liksom jag gjort tidigare, bryter ihop fullständigt nu. Hans gråt hackar och det viner om det, det är ett ljud jag aldrig någonsin vill höra igen och jag vill få det att sluta nu. Direkt. Annars skriker jag. Men jag kan inte. För vi kan inte trösta varandra genom det här. Bilden av honom, sittandes i sin nittiosäng en timme bort, med kroppen hårt tryckt mot en av väggarna, ihopkrupen och skakandes, är så smärtsamt detaljerad att jag inte får bort den, hur mycket jag än försöker fly från den. Den jagar mig redan.