Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dravell

Hur hon fick tag på hjärtat mindes han inte, ena stunden var det hans eget, tryggt begravt bakom en mur av kött och ben i hans bröstkorg, skyddat mot all världens ondska. Andra stunden var det i hennes hand, skört och öppet. Han kände på sin bröstkorg, lät fingrarna flyta över hålheten där hjärtat en gång varit. Inget ärr, det hade gett sig ut frivilligt. Hon smekte hjärtat med sin andra hand, och det började slå hårdare. Hon såg fundersam ut, som om hon inte visste riktigt vad det gjorde i hennes hand, och han förstod att hon inte heller visste hur det tagit sig dit. Hon smekte det varsamt, hennes handflator täcktes av rött blod.

Oändligt sakta böjde hon sig ner, och la hjärtat försiktigt på marken, en liten handduk som hon hade virat runt armen knöt hon upp och vek till en kudde som det kunde vila på. Han såg på, och även om de båda visste att han var där spelade det ingen roll, han kunde lika gärna varit på andra sidan universum; det var hennes hjärta nu. Hon satt kvar och såg på det en stund, och hon log. Hon kanske inte visste hur hon fått tag på hjärtat, men en liten del av henne gillade det. Han kände något som slog mot handflatan, och såg ner. Det var inte hela hennes hjärta, det var en liten del av det och han förstod inte hur det kunde slå, han förstod inte hur det kunde fungera när det var uppdelat somså. Han såg upp igen, och hennes ögon brann in i hans, leendet var bytt mot en rasande ilska. Det var hennes ville hon skrika. Det var hennes, och hade inget i hans hand att göra, och med de tysta orden växte tyngden i hans hand, hennes hjärta slog hårdare och han förstod ingenting. Hon väste nu mot honom, blottade tänderna, tårar sprängdes fram från hennes ögon.

Hon var vackrare än någonsin, på något vis.

En vind gick igenom henne och hjärtat i hans hand tycktes sluta slå. Han blev orolig och såg ner på det, det såg olyckligt ut, det såg patetiskt, övergivet och trasigt ut. Hennes ögon släppte hans, och ilskan var försvunnen, blicken var istället nedslagen, bestämd. Hon smekte hans hjärta en sista gång, reste sig och lät sin fot falla ner över det. Det sista han ser är hur röda klumpar av kött tränger fram mellan hennes tår, och hur hon gråter.

Han faller med hennes tysta hjärta mot sitt bröst, ett sista försök att skydda det från den anstormande marken, men han är död och försvunnen innan han känner smällen.




Fri vers av aloc VIP
Läst 341 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2016-09-12 19:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP