Det var befriande till en början.
Hade utvecklat ett sätt att ständigt kunna befinna mig där trots ständig avdrift.
Eller kanske snarare att alltid hitta vägen tillbaka - dit.
För emellanåt var jag ju naturligtvis tvungen att bege mig in i det runt om, eller jag helt enkelt bara drogs in.

Med tiden hade jag glömt allt det andra och allt annat och att det gick att få kontakt med något fast och stabilt - ett slags botten.
Även praktisk kunskap att fullt hantera min farkost hade sinat bort.
Ständigt i antingen stiltje eller i total storm är ingen position att lära sig att hantera något -  speciellt inte segel.
Nä, det blev mer en fångenskap att ha stormens öga som sitt origo i tillvaron.
 
Planen var enkel.
Jag slängde alla kartor och förstörde alla navigeringsinstrument.
Seglen revades, rodret fastgjordes.
Tänkte heller inte rusa omkring och täppa igen hål och revor i skrovet som brukade uppstå.
Allt fick tränga in som det behagade nu.
Skälen brydde jag mig inte om längre.
Jag la mig ner på en brits.

Väntade.

Och försökte minnas.