Älskade!

Här singlar löven ner. Det är höst utanför fönstret,
precis som i mitt hjärta. Jag saknar dig så.
Men rosorna blommar än, de du brukade vårda.
Det står en nyplockad bukett vid ditt fotografi.

Dagarna känns långa. Jag hör inte din röst.
Jag kan inte röra vid dig, bara minnas din hud.
Min tröst är att veta att du inte längre har ont,
att du är befriad från din smärta, den som få förstod.

Kommer du förresten ihåg vår lilla utfärd,
den som gick till den porlande bäcken?
Jag minns ron som vi kände där, i naturens närhet.
Finns det en bäck där du är?

Jag vet inte om postdiligensen går till himmelen,
men var tvungen att skriva dig några rader.
Du förstår, jag spricker snart av all kärlek jag bär,
den som var avsedd för dig.

Med hälsningar

Din Ros (Det var ju så du brukade säga.) 

PS. ”Där bortom hav, där bortom berg, där bortom himmel …
         jag måste tro att vi en dag ska ses igen.”

         Bara så kunde jag ta farväl av dig.