Jag minns ditt glada leende och ditt ljusa skratt
Som medicin och depression har etsat bort
Jag minns när du var ung och hade energi
När du var lycklig och ännu hade hopp

Jag minns glimten i ögonen och kindens röda färg
Innan sjukdomen slog klorna i din själ
Nu är ögonen så tomma och huden är så grå
Och glädjen har sen länge sagt farväl (För)
*********************
"Det är synd om människorna, min vän
Det sa Strindberg för väldigt länge sen" x2
*********************
Du ligger i en sjukhussäng på avdelning 23
Du ser in i väggen och får ingen luft
Din själ som krymper bort, den måste snart få kraft
Annars vissnar den det säger allt förnuft

Man kan läsa tjocka böcker för att finna någon råd
Och undra, finns det någon verklig hjälp att få
Säg finns det någon doktor eller psykolog
Som kan hjälpa oss att äntligen förstå (Att)
*********************
"Det är synd om människorna, min vän
Det sa Strindberg för väldigt länge sen" x2
*********************
Att stå bredvid en människa och inte räcka till
Att se smärtan som förstör allt som du minns
Det är så mycket jag vill säga, så mycket som jag vill
Fast orden som hjälper inte finns

När man försöker prata, då vänder du dig bort
Och tar allt jag säger som provokation
Men fast du inte tror det, finns det alltid, alltid hopp
Om en bra och värdig livssituation
*********************
(Ja) "Det är synd om människorna, min vän
Det sa Strindberg för väldigt länge sen" x2
*********************