Jag möter kroppar som utan ansikte vandra,
mitt bland alla andra.
De är inte medvetna om vart hän det bär,
Lite otäckt det är.
Det är så simpelt att bara följa en ström,
Likt som i en dröm.
Alla är på desperat jakt efter sin egen lycka,
Lite väl egoistiskt kan man tycka.
Men det är ingen idé att dem som vandra,
Klandra.
De följer bara livets eviga hysteri,
Oförmögna att slita sig fri.
Det är helt enkelt sådant livet är,
Fullt av en mänsklighet utan karaktär.