Jag tuggar först på vänster sida, sedan på höger. Det salivindränkta brödet flyttas från en kindhåla till den andra. Bröd är stenar, stenar vätta av liv.

Jag sväljer och fyller mitt inre med stenar. Levitation går inte hand i hand med stenar. I stenens hand håller jorden.

Jag sväljer och fyller mitt inre. Levitation går inte hand i hand med stenar. I stenens hand håller jorden. Stenen är gravitationens ständige offer.

Kolet blir levande i ögats värld. Ögat tycker att livet är en gåva. Kolet som brinner får liv och vi lever. Därför säger man livslåga. Till sist brinner livslågan ut av egen kraft. Kolet blir aska, när askan blåst bort har ögat glömt kolet.

Ätande är inte naturligt. När man äter matar man djuret som bor i magen. Djuret är satan; satan är synd. Man måste svälta ut synden inom sig. Att döda synden är en konst.

Den andra tuggan är en rå fisk. När klumpen ligger i munhålan kletar den sig fast i tänderna, bildar ett lock i gommen och skymmer munhimlen. Min tunga förflyttar den klibbiga massan från vägg till vägg i min grotta. (Jadå, nog är även jag en levande sten, och visst är även mitt liv är kommet ur säden). Min tunga är en skär och knottrig sten i munnen. Den maler jag med. Jag maler jord och liv i min mun. Livet i myllan mals ned och dör bort. Dör in i mig.

Ur jord är du kommen, jord skall du åter bli.

Jag blandar säde och jord i min mun. Tanken äcklar mig. Tanken bor inte i hungern. Att äta vad jag varit och kommer bli. Vi delar alla samma ursprung. Vi är jord: mylla att blanda med säde. Mala och svälja.

Säden vi äter, vems är den?

Att äta är inte naturligt. När man äter matar man djuret som bor i magen. Djuret är satan; satan är synd. Man måste svälta ut synden inom sig. Att döda synden är en konst.

Mellan himlen och jorden finns ett hålrum och i det bor blixten.

I himlen residerar tji blixt.

Blixten bor likt djuret i ett hål. I varje hål rumstrerar ett vidunder. Detta är anledningen till att vi människor alltid går runt gropar i asfalten.

I varje hål kamperar ett vidunder.

Men säden vi äter, vems är den?