Det var en tavla som inte såg ut mycket för världen. Ganska färglöst brun och nästan slarvigt målad.
Pojken i mitten tycktes försjunken i tankar precis som jag. Jag undrade om jag kunde vara han eller någon annan på bilden.
Alla människor stod och tittade ut som om det inte fanns något annat. Men efter att ha stirrat en lång stund började de röra sig lite i utkanten av synfältet. Jag undrade om det kunde vara en villa, men stod de inte lite annorlunda än nyss jag hade tittat.
Det var något djupt i deras ensamhet, en värdighet ja, men inte bara en statisk, utan en dynamisk.
Trädet i utkanten drog på sätt och vis allas blickar till sig och nu även min. Det var en sådan sorg och ändå dessa människor som strålade samman i sin vilsenhet. De var kluvna.
Även om de inte visste det så var de slarviga penseldragen där för att uttrycka dem. Konstnären hade blick för var och en. Det var rörande att upptäcka och då kände jag att jag stod mitt ibland dem.
Konstigt, jag hade ingen tanke på att dessa sorgsna skulle ha något med mitt hjärta att göra. Då såg jag hur de alla mumlade och viskade. Det fick dem att komma så nära varandra att jag ville spricka.
Men med ens försvann det och jag stod framför en ordinär tavla. Jag hade inte gett 25 kronor för den och jag undrade hur jag kunde gett den så stor uppmärksamhet.
Till min stora förvåning över vad jag kände för de andra i rummet drog jag vidare.