Fyll min själ med glädje i ditt vackra krus
så att jag aldrig mer behöver ta mig ett rus
krampaktigt håller jag mig här i livet kvar
trots att jag innerst inne inte har någon kraft kvar
livet är ett mysterium som jag inte kan hantera
är det därför jag inte klarar av alla besvikelser mera
en motgång föder nya motgångar likt ett hjul
och jag känner bara att min själ är utgången och ful
min kropp är sliten efter all kamp mot alla
det känns som att jag står på ett berg och precis ska falla
mot något nytt och spännande som kanske tänder en låga
det enda som gäller nu är att hoppa från bergets topp och våga
flyga en stund tills man når det sista i alltets avgrund
och sedan att kunna få vila ut sin utslitna själ en stund