”Död åt alferna!”
Sláin virvlade runt med vandringskäppen i ett stadigt grepp. Hon var en liten människa bland Gudhjems bastanta byggnader som ruvade under de anhopande svarta molnen och flockarna av kajor. Hon såg sig vilt om efter alferna. Om de var där måste hon fly. Eller slåss. Hon pustade ut när hon såg samlingen människor tåga uppför den trånga gatan. De hade banderoller med slagord på och de skrålade högt.
”Alfer och annan skit hotar att inskränka oss!”
”Förbjud spetsöron att sätta sin fot i länet!”
”De underjordiska våldtar våra barn!”
Sláin backade några steg för att släppa fram dem. Fick undertrycka ingivelsen att gå med i tåget. Hon log svagt. Blicken mötte en ung kvinnas. Hennes röda hår var vackert flätat. Hon kom genast fram till helaren. Den enkla klänningen följde behagligt hennes runda former.
”Kom med oss! Vi lever under våldtäktshot från alferna.”
”Hur tänkte ni ändra på det?” undrade Sláin och lade huvudet på sned.
”Vi vill sända tydliga signaler till järlen att alfer bannlyses från Gudhjems län, gärna från hela vårt fäderneland Svitjod. Eller Mannheim överhuvudtaget!” Jäntans blick lyste när hon pratade. Fräknarna dansade över hennes ansikte.
”Det är väl ingen som sett alfer i dessa länder på evigheter?” Sláin lade huvudet på sned åt andra hållet. ”Vad kan järlen göra åt det?”
”Tänk på Alvhem!” utbrast jäntan. ”Där kryllar det av alfdyrkare. De som önskar bola med denna världens värsta missfoster. Men också tvinga sina ogösteliga orenheter på oss andra. Vet du vad det kallas? Det kallas våldtäkt, att tvinga sig på någon annan. Alfdyrkarna försöker säkert få tillbaka de underjordiska hit så att de kan starta ett nytt krig med de som inte vill bola med dem! Men det vill vi ändra på. Kom så bränner vi dockor! Jag och min vän har flätat flera stycken. Det tog hela morgonen.”
”Jag sympatiserar med er, men jag är inte den som går i tåg och skriker slagord”, log Sláin.
”Jag tackar ändå för stödet. Jag hoppas att vi ses igen!” log jäntan och återanslöt till tåget. Trots att det rört sig långsamt hade ändå flera människor hunnit passera dem och Sláin insåg att de var många. Hon såg flera grönklädda halmdockor med obskyra flätade drag. Spetsiga öron. Tydliga bröst eller fallosar. Ibland både och. Medan hon tittade såg hon hur folket satte eld på några av dem. När stadsvakten dök upp för att släcka elden lämnade Sláin platsen.

Det kunde inte ha gått mer än några stunder sedan hon stött på alfhatarna. Egentligen kunde hon ha träffat dem några dygn innan. Alla dagar såg likadana ut. Samma stad. Samma platå. Det var bara mörkt en stund per natt och inte ens överallt då eftersom gatlyktorna var tända. Ibland regnade det. Ibland var det klart. Ibland blåste det. Men annars såg dagarna likadana ut. Folk arbetade. Prisade järlen och Gösta. Tog sig sedan ett glas på kvällen. Ibland var Sláin där när de tog sig ett glas. När de spelade sina kortspel om penningar. När de skröt om sina bravader. Lånade pengar av ockrare. Ibland orkade hon inte med dem.
Ett lätt regn smattrade mot fönstret. Boken låg med ryggen upp över hennes bröst. Hon hade händerna under huvudet. Sneglade ut på aftonregnet. Det hade kunnat vara middag en mulen dag, men hon visste att det var nattmål. Inte många stunder kvar till midnatt med andra ord.
Något gnagde i henne. Hon hade känt det den senaste stunden. Därför kunde hon inte läsa sin bok. Hon kände sig rastlös. Ensam. Som ett högt intellekt fjärran från andra, avskärmad av sin egen hjärna. Hon skulle ju kunna se sig om efter någon att språka med. Men hon visste redan utfallet. Hon skulle få någon pilsk man efter sig. Någon som tog fitta oavsett hur fittbäraren såg ut. Eller så skulle folk avvisa henne. En främling. Främlingar hade alltid svårt att komma in i gemenskapen på ställen som dessa.
Rummet kändes tryggt. Men samtidigt som ett fängelse. Hon var säker här. Men avskärmad. Här kunde hon göra som hon ville. Så länge det inte krävde fler än en, och det rymdes innanför väggarna.
Kommer jag någonsin att få återvända hem igen? Kommer jag att kunna bekämpa fattigdom och ojämlikhet? Bota alla? Bekämpa epidemier? Livet hemma hade också varit ensamt. Så fort hon kommit hem och stängt dörren efter sig hade rösterna tystnat. Hon hade varit ensam.
Men hon hade haft något att göra om dagarna. Hon hade räddat liv. Folk hade prisat henne för hennes intellekt. De hade en konung men understundom hade det känts som att det var hon som dyrkades. Att det var hon folk såg upp till. Att det var hon som hade makten; makten över liv och död. Men hon hade fått arbeta hårt för det.
Går jag ut på gatorna nu, i afton, kommer ingen att förstå vem jag är. Inte som förr.
Hon suckade. Lade boken åt sidan och blåste ut ljuset.