de blåvita vagnarna gnisslar genom stan
samma färg som hennes hemlands flagga
plingar med karaktäristisk klang
rycker förbi hållplatser vi kan namnen på

hon menade det nog aldrig
kanske var det för jobbigt för henne att se honom i våra barnansikten
de blå ögonen påminde inte om honom men kanske näsan gjorde, läpparna och sättet vi rörde oss på
svanken var utan tvekan hans och hållningen också
vi gjorde honom närvarande, påminde för mycket
om hur han såg ut när han var liten, fast hans hår var mörkare än vårt
jag undrar om han hade leverfläcken på ryggen då, den som jag har nu
eller kom den senare, när kom min

spåren visar vägen hem, trotsar det grå men rostar i regnet
kommer spåren alltid att leda till oss farmor
hemlandets flagga sköljs och dränks, tappar form
hon var tvungen att ge någon skulden
det var för jobbigt att se våra barnansikten