Hur ska jag förklara?
Jag är inte kär.
Och jag tror inte att jag har haft någon period där jag aldrig varit småkär eller intresserad åtminstone.
Det kanske handlar om att jag är känslomässigt uttömd?
Är jag ens attraherad av män längre?

Samlag känns överskattat, svettigt och alldeles för socialt.
Noll lust. Noll intresse.
Detta är alltså apati? Eller, vad är det här?

Jag är så van vid att ha problemfyllda relationer. Och vilja ur förhållanden så snabbt jag kommit in i dem.
Och nu är jag ur. Helt ute ur leken.

Det ekar här. Jag hör bara mig själv. Och det var ju det här som jag sprungit från. Gömt mig i förhållanden.

Men nu står jag här, hand i hand med mig själv.
Spotlight on me.
Begrundar:
"Aj då.. Här var det trasigt. Hoppsan! Du hade visst inga talanger. Sicken mellanmjölks brud."
"Var det så smart att springa ifrån "alla" de männen som faktiskt ville ha dig? "

"Jag ser att du står och stryker dina kläder, själv, i din etta... Den här bilden känner vi igen från när din ensamstående mamma står med hörlurar på och stryker va?"

Borde jag vara rädd? Borde jag vara bitter?

Har jag slösat min tid med "alla" dessa karlar? Tid jag borde lagt på mig själv. Tid där jag egentligen skulle pluggat och blivit klar strax innan 27. För att SEN träffa någon slags kärlek att bygga massor med. Hus och bulle i ugnen.

Vad fan har jag gjort med livet hittills? Är jag missnöjd? Har jag nöjt mig?

Ok. Dags att släppa stressen och alla normer.

Imorgon kan det lika gärna komma en komet och utplåna jorden. Fast, tänk om det inte gör det och jag lever tills att jag är 93?

Ibland vore det skönt att kväva alla röster i mitt huvud med en stor fet kudde.