Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om kärleken


Jag älskar...

Du är det enda som kan få mig
ur balans och i själva fallet finns en egensinnig förtjusning
som lätt kan bli min, min bara last.
Ta dig, av mig, nej – sluta inte, ännu finns där kvar:
den lilla döden försvinner sakta bort,
fort kom, kom till mig, genast ska jag sätta mig.
I ett enda kast föll jag för, mycket mer än bara för dig,
bakom dig fanns mycket mer och jag föll så långt ner
att jag aldrig mer kommer upp.
Därnere försiggår ett liv, förbisedd av de flesta
mycket för att rädslan är det starkaste
relationen mellan människor är inte mycket mer
– det finns inte så mycket mer.

Du klär mig - låt mig få klä av dig
i varma drömmar förlorar vi oss
i det sken som förblindar alla
utom den som vägrar förlora sig
i min utsatthet finns en magnetism
likaså i din.

I mossan finns en värme,
i dig finns en hetta;
i mig finns minnet av något mer
som knappt längre går att erinra, men jag vill bara
sätta mig här, för kärleken är strävan,
kärleken finns där jag, inte längre finner, den
– de uråldriga djuren som vandrade utan mål eller mening är sedan länge utdöda.

Du! låt mig bada i din frånvaro
och glöm inte att lägga ditt huvud i mitt knä.
Slut dina ögon och låt ingen störa, men
Lägg det där och bli kvar, bara en stund,
en kort tid gick förbi och snart märkte jag
- tyngden var inte längre tyngd.

Du! Jag kan inget annat än att förundras
över mig själv och vill inte heller minnas allt;
det har visst blivit kallt.
Stryk mig över huvudet och få mig att åter tro
på drömmar, men jag skyler mig:
naken står jag skamsen kvar
och ser mig själv lämna dig.
- Du fanns lika lite då som nu.
Bläcket rinner ned för bordet, blodet blossar upp
och i dina ögon ser jag något.
Det finns inga kläder; inget händer längre
– bara tystnad finns när du lämnat allt bakom dig, för allting har visst ett slut.

Lika abrupt som allt kan kännas vara
är det som om det som hänt, aldrig hänt.
Närheten finns dock där, lika mycket
som döden och kärleken har en uttrycklig smak
som jag tror mig känna, men inget är som det är,
för det var, bara var, för länge sedan lämnade jag dig vid en port
och kvar fanns bara en stängd dörr och i fönstret stod ingen,
men fågeln hade brutit sin nacke och rutan...
den var hel.
Jag sörjde fågeln länge, men kom över det till slut
och då var jag en helt annan och du?
- Du fanns lika lite då som nu.

Ett embryo inleder allt, men jag dödförklarade den
för dess mänskliga egenskaper var inte tillräckliga.
Det är med stor sorg jag erkänner min skuld,
men jag vet att det inte längre hjälper att ångra - för allt är.
Känslor har ett slut, precis som alla slut, bryts pinnen av
och ljudet får mig att minnas (livets) skörhet,
alla de andra som trodde att där fanns något
något mer, men där fanns bara minnet av dig.

Jag vill gå, nu, men blir ändå kvar.
Ännu ett tag blir jag kvar – bara för att få vara i fred
blir jag kvar för i min orörlighet och brist på handling
finns något som skrämmer
skrämmer, andra;
det andra mötet minns jag bättre
och genom att tvinga mig själv att minnas
känner jag din närvaro.
Jag andas din andedräkt och inhalerar den
genast påminns jag
om livet – för direktheten går inte att ta miste om
och känslan av liv kan inte bli mer påtaglig.
Du har aldrig funnits,
men jag har alltid väntat
och det händer fortfarande att jag misstar mig
och ser dig; men hoppet är det sista,
hoppet är det sista – hoppet finns kvar,
men inte du.

En dröm hängde där på kroken
och den hänger där,
ännu,
som om jag fortfarande var kär,
i en dröm om en dröm, om en dröm blev sann
skulle drömmen dö
och döden skrämmer mig allt mer.
Dess absoluta framtoning kan inget annat vara än hotfullt
– därför fortsätter jag att fly.
Och desto mer jag trampar, desto djupare sjunker jag
i den dy som omger allt liv.
Jag kommer nog aldrig att förstå,
varför skulle jag det,
varför skulle jag kunna begripa det
som omfattar en hel existens
– för det är det du är
och nu tror du säkert att jag fortfarande är här,
men det finns inget kvar;
det jag har är inget annat än tomhet...




Fri vers (Prosapoesi) av Joni Stam
Läst 363 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-02-17 17:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Joni Stam
Joni Stam