En ensam figur i solnedgången
Blir en enorm skugga
En ensam figur fortsätter vandra
Tills han finner ett stopp
Ett stopp gjort av kött och blod
Där han kan hänga av sig hatten och rädslan
Ett stopp där han vill vara kvar
Men tvekar lite för det är för bra
Förväntar sig att det ska dra kallt
Så han kan svepa rädslan om axlarna igen
Och sätta sig nära elden och bara vara
Som han alltid varit
Han vill nog egentligen krympa tillbaks
Tills sin egentliga unga ålder
framför brasan, men vet
Att om han måste gå vidare en dag
Så kommer barnet gå vilse i sin ensamhet