Jag står på min barndomsgata i Malaga

90 år senare

och tittar in i portglaset.

Då såg jag en liten flicka i vit klänning som var påväg hem för att äta middag efter att ha lekt hela dagen med sina vänner.

Sen kom inbördeskriget och vi tvingades flytta till Mexico.

Ända sedan dess har jag flyttat runt i världen

träffat nya vänner

gift mig och bildat familj.

Nu står jag här igen som sagt

90 år senare

och tittar än en gång in i portglaset.

Fast den här gången ser jag inte en liten flicka i vit klänning utan en gammal vithårig kvinna.

Alla jag kände från den tiden är döda.

Endast jag finns kvar.

När ska cirkeln slutas så att vi kan återförenas i fulländad harmoni?

Jag står här på min barndomsgata

det är samma gata men ändå en helt annan.