Att umgås med dig, eller någon som du, det är väl en nåd att stilla sitt upprörda sinne med. Att ha fastnat i ett eko av böjelser, som att vilja umgås med andra, det är som att vilja tända eldar, bara i tanken och sinnet, att glädjas, skratta och gråta, tillsammans eller i egen vilsenhet kunna utveckla och skapa minnen. Jag älskar dig förstås. Hur skulle jag alls kunna känna mig glad och fri, vilja dansa och sjunga, om inte du som är min vän fanns? Skulle jag alls kunna känna något om inte någon som du kunde få mig att bli så irriterad, ilsken, blossande upprörd, generad, rent ut känslosam. Men tack vare att du finns, så känner jag att jag lever. Tack vare dig.