Som jag strök längs innanmäten
skissandes ett färgglatt hem
där blott matta minnesläten
levde i var lotsad lem,
men en letad längtan ledde
djupare ned rostrött rum
tills till slut till färg framträdde
paletters purgatorium.

Kvickt förskiktningsakvarellen
drog min ögonduk förbi
genom bristuppsugningscellen
i ett blodblekt potpurri,
när en järnslådd hjärnvalvsskreva
målade sin mosaik
där jag föll, att aldrig leva
mer än som ett skrymsles skrik.

Margråttsmärgen, barnbrottsbergen, kulörer av förlorarfärgen
fyller all min duk,
järnsaltkemiskt angreppsärgen
målar bålen sjuk.

Kvällsmardrömda halvansikten,
cellsbortglömda barndomsskal
bågnar under viljevikten -
målarkvarnens hjulhål mal,
brustet bröstbo, brutna lemmar,
virvlar vitt i penselstrån,
benkrosskalk förstängd fördämmar
våra vägar Varifrån?

Avgrundsslätter, avundsnätter, vilda vidders oförrätter
för mitt öga går,
konturlöst konstnärsandans ätter
döden förutspår.

Och jag fjättras, ett med innan,
men min skalhand skakar fritt
i förevig sammantvinnan
med min mistna pensels mitt.
Vem är Jag i denna cirkel -
vem är Du som hittat ut?
Vad, i ögats vinda snirkel
kan jag inte se till slut?