Högen med dollarsedlar sjönk ju mer jag fick lära känna dig. Mörka gränder med huvor ner över ögonen. Du brukade nynna på en sång som jag glömt bort för länge sedan. "Hur kunde du lämna trygghet och ljus?". Mörk blå ögon dog framför mig varje kväll. Rikers Island kändes så främmande en tid, men efter ett tag så blev det min vardag. Vakter som blänger och arbetar 7-16 var eviga dag. Du sov i en sal utan syre och utan lakan att täcka dig från kackerlackor och sjuka blickar. Metallen gjorde ont mot dina skuldror och du sa inget när de stal dina skor. Du frös men Hispanics och Latinos delade med sig av rykande heta spelkort och du blev varm i din egna hud. Det sista jag såg utav dig var när din vän kom i en äldre chevrolet. Du rökte och höll en super market kasse i din vänstra hand. Sen såg jag dig aldrig mer. Vi sa inte ett sista ord, du bara försvann där i Brooklyn. Långt senare fick jag höra att du fått en son och honom lämnade du och din kvinna till din mor, någonstans i ett annat land långt från gatuliv och stulna magsår. Då levde vi intensivt, idag undrar jag om du fortfarande andas och är vid liv. En efterlysning vid årsskiftet fick mitt hjärta att slå. Då var du aldrig ond. Spindlar bar du varsamt ut och du planterade frön åt humlorna. Jag känner dig inte längre, men det finns stunder då jag saknar dig...