När längtan slår sina klor i mitt hjärta
blir jag förvirrad och nedstämd
det borde väl vara tvärtom?
Jag borde väl känna glädje över att
fortfarande ha någon/något att längta efter?
Eller blir jag bara förvirrad för att
jag inte kan sortera denna längtan?
Blir jag nedstämd för att jag vet att
min längtan kanske aldrig blir uppfylld?

Livet är en endaste balansgång,
där ett enda litet felsteg,
kan få ödesdigra konsekvenser och göra ont
men också fylla själ o hjärta
med något alldeles underbart!
Om det är en trådfin skillnad mellan
idiot och geni, så är det också en likadan
skillnad mellan att känna lycka eller nedstämdhet!
Ja jag vet, det är rörigt, men det är mina tankar!