Det första som syntes
var trappen vid porten
Så ensam den verkade,
stugan på orten
besynnerligt utslängd i
periferin
Var flanör som den skymtade
fann den nog fin
men grinden var trasig
föll ned på trekvarten
ranglig och rostig
och farandes vart, den
Om jag ville hänga
på dess knopp och svänga
så skulle jag
i ett slag
bli skranglig, vinglig, svag

Tre fönster som hela
och grinande blänkte
ett oväntat intryck av
fräschhet mig skänkte
en bländande ödslighet
bäddad i slyn
blott ett snäpp från den närmaste
levande byn
Staketet som omgav
med stolpar dock spröda
knarrade gruvligt
i flagorna röda
Om jag fann en skrapa
skulle jag mig apa
som en besatt
just med att
ge färgen sitt godnatt

Den vilande tomten
låg öde som huset
och mindes nog våndandes
springet och buset
Där sprang ingen längre, nej,
nu var det frid
Endast harar som skuttade
där och invid
gav upphov till prassel
om aldrig så ringa
ystra, nervösa
och pigga som inga
Om jag kunnat rusa
som en räv, och busa
nog riktigt fräck
medelst skräck
jag paltarna fått väck

Jag gick genom gräset
och mindes en era
unik bland de många, en
enda av flera
En kjolburen flicka tog
form för min syn
alltid ensam och storögd med
blicken i skyn
Hon drack ur en tetra
och släppte den sedan
Slarvet var vanligt
på den tiden redan
Och ingen kunde kolla
denna lilla lolla
så underbar
tursam var
ty ingen bodde kvar

Nu gick jag i spåren
och fruktade inget
bedövad av minnen, det
doftande kringet
fick syn på en spade, och
sparkade till
Spaden svarade ilsket Vad
är det du vill?!
Jag lyfte upp blicken
och blev med ens vaken
– vitorna glänste
som putsade staken –
och frågade vår spade
den ni vet ej glade
då helt förskräckt:
Är vi släkt?
Nej! Visa nu respekt!



5/7 2017