Jag tänker ofta på livet, vad som komma skall och de som kommer passera utan min vetskap. Jag är välbekant med ensamheten, men inte längre rädd för att möta den.
Jag har lärt mig en hel del från andra människor, det har vi alla. Men vi vet inte mer än det som sägs, det som syns. Vad tänker dem på? vad är deras största rädslor? vet dem själva?.
Min största rädsla är att inte veta, att inte veta vad som ska ske. Jag är ständigt orolig över saker jag inte vet, förvirrar jag dig?.
Jag är en drömmare, en tankeställare.
Jag blev nyligen lämnad, att vara utan honom verkade vara en omöjlighet. Dem säger att tiden läker alla sår, och varje steg jag tar för mig längre och längre bort från honom. Jag vet inte om han är lycklig med henne, men jag hoppas att han tänker på mig ibland.
Varför la jag inte märke till hans vackra ögon innan han försvann? hans kärlek till mig rann igenom mina fingrar och ordet älskar bleknade bort för mig. Hans handlingar har skrämt mig, är det inte konstigt hur de som säger att dem aldrig skulle såra dig visar sig vara de som sårar dig mest?.
Mina knogar värker dagligen, ta inte det som att jag är svag. Att slå nävarna i väggen tills blodet forsar är väll bättre än att ständigt undra var det gör ont?. Det är lättare att tro när man sett det med sina egna ögon, förstår du mig?.
Några timmars paus från den mörka psykiska smärtan gör mig gott.