Igår kväll gick Tor bärsärkagång över himlen. Det hade börjat med uppladdning, sommarvärme och fuktfyllighet i luften. Solens långa strålar hade målat med de där underbart vackra, långa dragen, de, som får värden att bada i rosarött och rostfärgat.

Ett vemod, eller om det var en saknad hade fyllt mig. Jag ville skriva en dikt men hade inga ord. Det var något med skuggorna, eller ljuset. Det var en dans med hästars massiva lätthet som fond. Det var något som ville ha min uppmärksamhet och jag var inte bekväm i känslan.

Mörkret som inte är svart, inte hårt, mörkret som är som en sydlig breddgrad hade blivit till ösregn, piskande vind, sprakande blixtar. Träd hade blåst omkull, bilar hade krossats, vatten hade flödat. Kraften hade gått rätt in i mig och efter åskan, i lugnet, i det som är mörkt men upplyst av stadslyktor, i det som finns i urladdningen; i det skrev jag. Det blev en dikt med ett annat språk, en annan form.

I morse fick jag budet. En vän är borta.

Jag minns det gemensamma, de många sms-nätterna, hur vi stöttade varandra i var sitt mörker, i de dystra vargtimmarna. ”Låt mig veta hur det går”, hade han sagt, då för längesedan. Om han lät mig veta anar jag inte. Det jag vet är att dikten ” urkraftens hägring; saltdoften stark” blev till igår, efter åskan.