Att svikas så hårt, kan inget annat än resultera uti gråt.
Vänner som man havade kär, som vänder ryggen till när..

Man förväntas kunna vända sig, när livet är hårt.
Jag brister uti gråt, varför ska de vara så svårt?

Allt jag begär är att någon vill lyssna när..

Mitt liv går isär,
men ingen fanns där när jag ropade " nej jag är här".
De vände ryggen till när de ända jag ville, var att de skulle finnas där...

En kort sekund, så en kunde få en liten blund,
av ro av att någon våga tro.
Tro att jag är bra precis för den jag är, men ingen fanns där när jag sa jag behöver dig här...