jag öppnar min adressbok
den är fylld av namn jag inte kan placera
av minnen jag måste ha glömt
och stunder som passerat
men aldrig riktigt fastnat

jag trodde det var mig ingen vill ha
men det är nog jag som inte vill ha någon

dessa labyrinter var min egen Golgata
och vid vandringens slut skulle jag -
nej jag vet inte.

det är väl just det - att jag inte vet

jag söker,
griper efter halmstrån
och ger du en hand tar jag hela dig
för att sedan spotta ut dig, naken och försvarslös

jag som trodde det var jag som blev spottad på

"den som inte vet vilken väg den vill gå
är hemma var som helst"
så jag kanske vet precis var jag ska
jag har bara inte hittat dit än

scrollar, bläddrar ner i adressbokens lista
ditt namn säger mig ingenting
bokstäver som bildar en gåta, ett frågetecken
som väntar på ett uteblivet svar

jag kunde inte bry mig mindre.