Och så var det unga Matilda
vars önskningar
skrämmande sällan slog in
Till sist var allt rågat,
man skulle få se
hennes styrka att lyfta
myter till verklighet

Själv skulle hon
göra omvärldens avund
till smakande efterrätt
njuta av orden och
yvas av blickarna,
aldrig bedövas dock
eller bli blind

En natt under månskäran,
natten hon simmade
rakt ut i skogssjön
till ändernas spe
men på rygg
att hon endast såg
ljusen från stjärnorna

hörde just intet
och kände högst litet,
som Hamlets Ofelia
skulle hon komma
att ligga och flyta
till syrsors fiolspel
från stranden i dunklet

Matilda var orädd
beslutsam och ivrig,
hon trodde sig medelst
sin skimrande ungdom att
kunna få Näcken
som bodde på bottnen
att simma till ytan

Han måste ju se henne
även om ingen av
böndernas söner
så lätt lade märke till
hennes person
(vilket var
nästan oförskämt av dem)

I nattmörkret vaknade
ugglor och vesslor
med tusenden främmande ljud
sällan hörda
av människoöron
men aldrig lät sig
Matilda bli skrämd

utan tänkte Han kommer
till månskärans ljusstrimma
ser mig, försöker nog
dra mig i djupet
men bara det undret att
äntligt få se honom
risken är värt

Just då var det som att
en isande hand
ville ta henne med till
den dyiga bottnen
Lik huggormen slingrades
armen runt benen
Matilda blev undrande

greps så av farhågor
insåg att döden var nära, och
började skrika
ty om hon nu dog
skulle ingen få veta
hur modig hon varit,
att Näcken hon mött

I natten var verkligen
lyckan beredd, ty
genast kom räddningen,
drängen från granngården,
roendes glad i sin eka
och inställd på fiske,
men skulle bli hjälte

De dagar som följde blev
stackars Matilda
var skvallerkörs föremål,
allmogens åtlöje
Vart hon än kom
fick hon höra att Näcken
nog satt i sin badbalja

Vitnymfens stjälk
hade nära nog dränkt henne
Aldrig nu skulle hon
njuta av ord eller
yvas av blickar,
blott önska sig bort från
sin hånande hemtrakt.



21/7 2017