Är trött som satan idag. Sminkade mig som i trance i morse. Frukost intogs stående vid diskbänken, kanske inte så där näringsriktig som man kunde begära, men ändå. Varmvatten från kranen och en tepåse. Fyra clementinklyftor. Färdig.

Tar den röda kappan, känner mig snygg i den. Jag inbillar mig att baskern får mig att se lite klokare ut, på gränsen till konstnärlig. De skulle bara veta. Mitt kluddande med akrylfärger på Ikeaköpta dukar gör ingen människa glad. Än mindre köpbenägen. Jag vill inte ha dem själv ens. Har försökt prångla ut dem till släkten men de nobbar konsekvent. Pappa, som med sitt estniska ursprung lärt sig att som vana inte hymla med orden, utan säga som det är rakt av utan krusiduller har dömt ut samlingen med orden ”vilket shiiit, man blir ju bara deprimerad av det där. Till våren ska jag hyra släpkärra och frakta bort lite sopor, då kan shiiiten åka med”. ”Tack, så in i helvete då”, tänkte jag och vände på klacken. Blev stående en stund, blundade och önskade honom åt helvete.

Så jag önskade mig… att han vaknade imorgon och allt hår låg kvar på kudden. Att hans näsa växt ihop med hakan under natten, att hela hans jävla ögonstensbilhelvete brandhärjats under natten och att båten sjunkit på djupt vatten. Visst ja, hans frimärkssamling, dessa meningslösa rader med sida upp och sida ner med färgglada små märken som han vårdar ömmare än sin egen familj. Skulle ta hela pärmen, riva sida för sida och med ett behändigt ryck spola ner skiten på toa. Skulle sen lägga tillbaka pärmarna på sin plats, tomma och innehållslösa. Man får önska…

Två snurrtrappor ner i funkishuset jag bor i och jag är ute på gatan i hjärtat av Sofo. Samma promenad varje morgon. Åsögatan ner till hörnet, svängen in på Södermannagatan, Kocksgatan ner, in på Östgötagatan bort till Folkungagatan, en liten bit till och man sväljs av tunnelbanans nedgång. Ställer mig i kön. Min remsa är inte slut ännu. Måste visst skaffa något kort nu. Längst fram står en äldre dam, som verkar berätta sitt livs historia för biljettgubben. Hon verkar varken veta riktigt var hon är eller vart hon ska. Det går olidligt långsamt och kön börjar mumla om att hon ska skynda på.

Hon är inte säker. ”Men det ligger en bit från T-centralen, det vet jag. Men kommer inte ihåg färgen. Kanske blå linje, eller röd. Om ni säger några stationer kanske jag kommer ihåg”. Jag djupandas och känner hur jag blundar.

Klaustrofobi, jajamän, en rejäl dos skulle du ha. Så hade du kunnat ta taxi, färdtjänst eller möjligen buss, i all fall när det inte är rusningstrafik. Och du har ju tid, all tid i världen.

”Tåg mot Hässelby, tag plats, dörrarna stängs”. Jag står och håller mig i stången i taket. Det är trångt och folk hostar, nyser och snorar omkring mig. Det är som en enda stor bakteriehärd av människor som givmilt strör sina baciller och virus till alla som är i närheten. Jag försöker andas långsamt och tyst, hitta en ställning där jag kan andas en bättre luft än andra, så jag klarar mig från fjorton dagar i sängen. Alldeles intill mig står en äldre dam, med två stora matkassar i händerna och försöker parera gungningarna i vagnen, med en arm runt stången och sen två händer upptagna med kassarna. På sittplatsen intill henne sitter en tjej med svartgrönt hår, svart kjol med en spetsartad topp och en bar något överviktig blek mage, samt ett slags platåskor med nitar. Hela kreationen toppas sedan med ett par trasiga svarta nätstrumpor. Hon petar oupphörligt på sin ring i näsan och blåser samtidigt bubblor av tuggummi. Hennes iPhone spelar nåt deathtrashmetalsatanistiskt ångestframkallande entonigt stycke och lurarna förmår inte stå emot trycket. Det läcker ut ett kaosgnissel med stålhårda trummor som hörs i hela vagnen. Hon gungar med huvudet i takt med musiken och bara tittar lite slött med blicken fäst på just ingenting, tittar liksom genom den gamla damen. Det är då jag blundar och börjar önska mig en bättre fortsättning.

– Du, hallå! Jag knackar på ena hörluren men får ingen reaktion. Tjejen bara nickar vidare i takt med musiken. Så jag drar helt resolut ner båda hörlurarna.
– Va fan gör ru? Tonen är hetsig och hon verkar ha vissa talsvårigheter, eftersom en stor blank spik sitter rätt genom tungan.
– Det låter ju för jävligt, säger jag. Skruva ner skiten. Andra hör ju inte varom säger. Å sen kan du väl ställa dig upp för fan, ser du inte att tanten är gammal?
– Vadå rå. Ja var ju här först för fan.
– Lite respekt mot dom gamla kan du väl visa?
– Lägg av! Hon blåser en stor grön bubbla mot mig för att visa att konversationen är avslutad. Men jag är snabbare. När bubblan är som störst knäpper jag blixtsnabbt till med fingret så att bubblan sätter sig över hela ansiktet och luggen. Innan hon vet ordet av har jag dessutom tagit tag i näsringen och lyfter henne upp i stående ställning.
– Duktig kicka, de här ska gå bra se du. Så håller du i stången här å tränar benmusklerna ett tag. Flickan följer med i rörelsen mot stången och slår krampaktigt sina fingrar med de svartmålade naglarna runt den. Jag släpper taget och klappar henne på kinden. Hon ser helt livrädd ut.
– Vassego lilla damen. Flickan här har just erbjudit sin plats. Sitt ner å vila benen lite så ställer ja in kassarna under sätet. Tanten ler tacksamt och sätter sig ned. Alltså man får önska sig…

Jobbet segar sig fram mot lunch. Jag bläddrar på datorn för att ta del av vad mitt företags cateringfirma har snott ihop den här måndagen. Det brukar vara en fisk- och en kötträtt. Oftast behöver man lupp för att avgöra vilket som är vilket. Nedkokta grönsaker, samma slabbsås till båda rätterna och sen potatis med gummimembran. Allt till det facila priset av 71 kronor. Men då ingår två sura kärringar som serverar det hela, antingen på tallrik eller som takeaway och då menar jag inte käringarna.
Lite senare står jag i matkön. Logiken är strålande i matsalen. Allt verkar uppställt så att man ska krocka, vingla runt i olika köer som korsar varandra och i bästa fall femton minuter senare ha kryssat iväg till ett ledigt bord med sin vid det laget kalla mat.
På långt håll ser jag Lina stå i kön. Jag lutar mig in mot min fiskfilé, som vore den ett utmärkt studieobjekt för någon som verkligen vill gå till botten med fiskens ursprung. Är den fiskad i Nordatlantens kalla vatten? Ishavs nånting brukar låta fräscht, inte sant? Just det, färskfångad vildtorsk från norra Ishavets kalla vatten, så ska det låta. Tittar ner på den utbankade, skittrötta vetintevadfisken och dess smuliga panering, undrar om det ens är ett vattendjur de serverar. Glor introvert, men sneglar med ett öga mot kön. Jodå, Lina har radarn påslagen. Gnäggar sitt onaturliga skratt och ställer ner sin kalopstallrik mittemot mig. Nu återstår bara att lyssna, ja halvdant humma och brumma lite. Lina är en berättare, hon kräver minst en lyssnare, sen startar hon maskinen.
– Men hej, va länge sen. Vet du, i morse när jag vaknade hade jag lite huvudvärk men skickade pojkarna till skolan som vanligt. Eric hade sovmorgon så han låg och trynade. Men jag tänkte, här får du ta din frukost själv för jag fick inget kaffe på sängen minsann i lördags. Och då gick en maska på strumpbyxorna precis när kaffet var klart. Men sen blev klockan kvart i åtta i alla fall. Du vet, jag har tider att passa, jag går liksom på schema på mornarna. Men inte på semestern. Då sover jag. Vi ska åka till Mallorca i år, tänk det är bara 68 dagar kvar. Och sen …
- Mmm… var det enda jag fick ur mig. Jag hade redan börjat tänka på varför vi har en halvtimmes lunch och inte tio minuter. Och började önska mig en bättre dag. Fick blunda igen.
– Stopp! Lina, för i helvete!
– Va? Va ere?
– Jag spyr! Rätt i din tallrik. Om du inte slutar. Håll käften och ät. Kan du ta den där rynktråden i ansiktet och hålla tätt, bara tills jag har ätit upp?
– Men, men…varför?
– Därför att du är en enfaldig kossa det rinner skit ur. Dina ointressanta historier är det ingen på jobbet som orkar höra på. Hade jag möjlighet skulle jag sy igen truten på dig. Stickochbrinn!

Hon bara tog tallriken och reste sig. Det blev äntligen tyst. Jag blev sittande i stillhet, medan jag försökte pressa i mig en gummipotatis och den där pinntorra fisken. Det gick sådär. Resten av dagen passerade med de vanliga arbetsrutinerna från lunch och till arbetets slut. 

På hemvägen skulle jag bara in och köpa en flaska vin på Systemet, eftersom Vera skulle komma förbi på ett glas och nåt lättare i matväg. På systemet verkade det som om halva Södermalm skulle handla med sig något hem efter dagen. Jag tänkte att jag får fråga lite vilket vin som passar till kronärtskocka, något som i alla fall inte var självklart för mig. Så jag parkerade mig vid den där informationsstolpen där man brukar få hjälp. En yngre kille stod där upptagen med en kund, en man i sextioårsåldern. Jag tänkte att jag hade tur att det bara var en före. Tänkte jag i alla fall. Det tog inte lång tid innan det började dra i ögonlocken.
– Säger du det…Rhônevin, men är inte det rätt kraftigt, blir man inte rätt tung i huvudet av det?
Expediten log lätt.
– Nja, det beror ju på hur mycket man dricker. Men jag tror att det behövs lite tyngd till lammracks med så mycket vitlök.
– Ja, fast vi är inte helt säkra på det där med Rhône. Finns det något annat?
– Ja, en spanjor kan ju fungera bra, en rioja Gran Reserva kanske? Har ni provat det?
Mannen skakade på huvudet. Så lyste han upp, kom på flera frågor.
– Men det brukar ju vara så där vaniljigt, ekat så det nästan blir sött, funkar det?
– Ja, det tror jag. Annars kan ni ju prova något italienskt, kanske en Barolo, eller Barbaresco, det brukar fungera med lamm, vitlök och svampsås.
– Ja, fast vi är ju inte säkra på om vi ska ha lamm. Det kan ju bli anka, det har vi pratat om också.
Expediten började se trött ut. Han tog ny sats. Själv kände jag hur det började koka över. Jag hade ingen lust att stå och lyssna på gubbens vandring genom hela systemkatalogen.
– Jaha, med då ska du nog ha ett helt annat vin, ett rött av pinot noir blir bra eller också tar ni ett vitt, chardonnay brukar bli bra mot ankans fetma. Eller Chenin Blanc.
– Ska man inte välja vin lite till vilken sås man ska ha också, eller?
Expediten hade redan resignerat, såg helt uttröttad ut.
– Jo, det kan spela roll såklart.
– Jag vet ju att man kan göra apelsinsås till anka. Vad gör man om man inte vill ha apelsin i? Men om vi börjar med vinet. Jag vet inte vad som blir bäst. Jag gillar ju rött bättre än vitt, men frugan tycker precis tvärtom. Eller också tar vi öl till maten. Vad finns det att välja på då?
– Oj, ja då finns det ju väldigt olika ölsorter. Vad brukar du tycka om?
– Ja, det finns ju ett vi drack förra sommaren när vi var i Danmark. Det var en gulaktig etikett och en brun flaska liksom, men jag kommer inte riktigt ihåg

Här tog jag slut, blundade och lutade mig fram mot gubben.
– Fy fan. Du kommer aldrig bli färdig. Köp pizza och lättöl på Konsum, gubbjävel, hela ditt liv. Nu är det min tur.
Han bara vände sig och gick. Förmodligen till Konsum.

Och jag fick veta av den uttröttade expediten att citrondoppad skocka med flingsalt ihop med en smörig Chardonnay fungerar alldeles utmärkt. Jag behövde inte blunda något mer förrän jag gick och lade mig den kvällen.

                                                                           @