Om den som bryter mot olika regler och mönster tycker att andra inte själva behöver tycka att det är okej.
Bara de accepterar att människor är som de där.
Då borde väl även de som tycker så, acceptera att de som reagerar mot att regler och mönster, känns alltför udda för att kännas som ingående i...

Låt oss ta ett exempel för bättre förståelse av det här påståendet, som i sig känns en smula makabert.
En person (A) är åklagare.
En annan person (B) står anklagad för brott.
A har något emot att det finns brottslingar, men måste acceptera att det finns de som ibland bryter mot lagen.
Vad A tycker rent personligt om B, framgår inte här.
Likadant är det med B.
Som har att förstå att det måste finnas åklagare, som såväl yrkesmässigt som personligen reagerar på att det finns människor som ibland begår brott.
B måste inte gilla att det är så.
Men B bör acceptera att det förhåller sig så.

Ett annat exempel är om A är emot mördare, rent principiellt och tycker att det inte borde finnas mord alls.
Men eftersom det finns, bör acceptera detta.
Samtidigt finns det människor som begår mord och kan tänkas bli gripna för just det brottet.
B bör acceptera att både A och samhället är emot detta.
Men B behöver inte för den sakens skull gilla att de är så.
Så länge B inte själv drabbas personligen, vill du kanske tillägga.

Men om det nu finns handlingar och människor som anses bryta mot lagen eller de oskrivna reglerna.
Och de måste acceptera att det finns de som avskyr både dem och de brott de begår.
Då måste väl, i rimlighetens namn, även offren för möjligt brottsliga handlingar acceptera att det finns människor som begår dem, att handlingarna också existerar.
Hur möjligt avskyvärda de anser dessa människor och deras handlingar vara.
Lätt att säga kanske, tills det drabbar dig.

Om vi nu påstår oss vara eller åtminstone i tanken vara, rättvisa, jämlika.
Då är väl ömsesidig acceptans det yttersta beviset på en sådan jämlik tanke om acceptans?

Tyvärr fungerar det bara i teorin.
Det går att säga till någon att även om du känner avsky för någon och handlingen, du ändå måste acceptera den.
Du kan få den att säga sig ansluta sig till en sådan sak eller ståndpunkt.
Men kan du få en människa att innerst inne acceptera sitt teoretiska och innerst inre övertygelse, som nederlag och möjlig omvändelse?

Det fungerar ibland, sägs det.
Om den som söker övertyga, är tillräckligt övertygande.
Men om det fungerar bara 'på papperet'?
En sak är ju att säga något, utåt.
Och det kan vara något helt annat i personens inre värld och världsbild.
Även om någon säger exempelvis 'jag beter mig som svenskar gör, då jag är i Sverige.
Men då jag är i mitt hemland (Norge) beter jag mig som de beter sig där.
Men, invänder du kanske, om personen ifråga är i Belgien då?
Är den personen (som föddes i Norge men som bott halva sitt liv i Sverige) plötsligt som belgier är i Belgien då?

Öh, va?
Kanske har du inte tänkt så långt.
Men kanske är det helt enkelt en fråga om anpassning.
Som drömmen om att kolonisera planeten Mars ungefär.
Vem kan 'veta' vad de tar sig till med när de väl är där.
De kanske får hemlängtan.
Någon går bärsärkagång och förstör möjligheten att alls leva där.
Eller så blir Vera och Maximilian osams om de skall spela Fia med knuff eller gå och se en ... ...solnedgång.