Det säga att allting har sin tid
– det får vi alla kännas vid.
Minns att du en gång var ett barn,
en gåva till livet, ett flarn.
Ett ämne till något mera,
skulpterat i varats lera.

Men tonår tog vid, vidgande
en öppning mot lust, stigande
begär till mognad själ och kropp,
allting flöt på med tro och hopp.
Nu vaknade håg och längtan,
uppvaknandet såg klart gläntan.

Med ungdomlig kraft och vilja
greps du av lusten att skilja
brådmogen vittring av framtid
från mognadens väntande strid.
Den nytända glödens lågor
blev nyfikna vardagsfrågor.

Stanna gärna i denna länk
om du så vill, men betänk,
att här följer nästa era,
tid att jobba och fundera
på om familjeliv väntar
när på nästa dörr du gläntar.

Dock åren svinner utan hejd,
ibland helt lugnt, ibland med fejd.
Allt som för alltid ska finnas,
allt värdefullt du vill minnas.
Så, öppna inte nästa dörr,
dröj kvar, och låt allt bli som förr.