Jag har sett de djupaste skogarnas lungor
där avundens avgrund andas
och talat i tankar till träskträdets tungor
när sanden till sump förblandas,
jag har stapplat i stumhet mot rödrötnadsstammen
och surrats mot roten att treva,
jag har dragits i damm, jag har slagits med skammen
mot botgörarskrymslets skreva
och anat abyssen i ögon randas
med kamp för att överleva.

Jag har stampats i kamp mellan stup och stup
att kravla i kroppens kross
och krupit mot skylet av skogarnas djup
där ingenting stiger loss,
jag har känt varje vindpust mot sargad kropp
blåsa i kalabalik
och helvetesfloder i blodomlopp
koka till dödspanik
i skrymslenas skrämselskrik.

Jag har kämpat på slagfältets minnesmark
med heden som enda vän
för endast till tomhet stod stammen stark
och fri att frodas igen,
jag har farit mot fara, har varit i krig
men slagit min rädsla ihjäl,
jag har stegat i stolthet på striders stig
och bjudit dess sten farväl.